Ibland känner jag mig som den siste mohikanen.
Jag drar mig tillbaka med mitt tält och mina fjädrar och blir en vis man, avskild från all världens ondsko och strid.
Det blev mycket tydligt häromdagen på Göteborgs-Postens redaktion. Vi var utan internet i flera minuter. Eller rättare sagt: egentligen stod vi inte utan internet på riktigt. Det gick att surfa på telefonerna. Det var bara de interna trådlösa grunkorna som hostade till en liten stund. Likt gamla tiders bensintjuvar gick det att slanga internet från telefonen och få datorn att börja rulla. Det tog kanske tjugo sekunder att åtgärda.
Men alla var ytterst omskakade efter dessa tjugo sekunder.
Jag ställde mig i kön till kaffeautomaten och sa att det minsann var som på den gamla goda tiden då tidningen utkom en gång om dygnet på cellulosa och trycksvärta.
Det var då jag kände mig som den siste mohikanen.
I princip ingen förstod vad jag pratade om.
Jag fick en stark känsla av att jag lika gärna hade kunnat beskriva hästspårvagnar.
I James Fenimore Coopers ”Den siste mohikanen” klättrar Uncas i berg. Jag hade inget berg till hands. Det fanns blott en automat med Kals kaffe och – som på alla svenska kontor – en låda med noll gafflar, men orimligt många tårtspadar.
Jag nämnde att Göteborgs-Postens första dator var en begagnad ubåtsdator.
Jag försökte som den vise Uncas berätta om hur arbete på en tidningsredaktion bedrevs före internet, sisådär sommaren 1993.
Jag berättade för de 32-åriga kollegerna att jag en sådan forntida sommar manats att skriva om Göteborgs tio bästa vandrarhem. Det är en upplysning som år 2026 är en googling bort. År 1993 tog det två månader. Jag hade ett nött kollegieblock med nummer till tio fasta expeditionstelefoner på tio göteborgska vandrarhem. Det brukade ta en vecka innan någon svarade. De som svarade var misstänksamma. De trodde att mitt egentliga ärende var att sälja annonser. Någon var upprörd över något som GP hade skrivit om en mosters hästgård tolv år tidigare.
Jag stod vid kaffeautomaten på Polhemsplatsen år 2026 och berättade denna historia och det var uppenbart att de unga kollegerna inte förstod vad jag pratade om.
Följaktligen grävde jag efter fler anekdoter. Jag nämnde att Göteborgs-Postens första dator var en begagnad ubåtsdator.
Denna berättelse gjorde inget intryck alls.
Jag berättade att det kunde ta en dag att få tag på ett enspaltigt porträtt av grosshandlare Oscar Dickson. Hans kuvert var försvunnet i GP:s stora klipparkiv – en jättelik institution som nåddes via en loftgång till ett grannhus på Odinsgatan. Nästa försök var att scanna bilden från Nordisk familjebok i GP:s bibliotek (på fjärde våningen på Polhemsplatsen). Men någon hade femtio år tidigare rivit Oscar Dickson ur Nordisk familjebok. Jag fick därför ta spårvagnen till universitetsbiblioteket vid Näckrosdammen. Men om jag fotograferade boksidan skulle framkallningen ta närmare en vecka. Istället beställde jag på dubbla blanketter en reproduktionskopia från universitetsbiblioteket. Det var lika komplicerat som att ansöka om sjukpenning.
Allt detta berättade jag alltså en sensommardag år 2026 vid kaffeautomaten. Mina kolleger tittade på mig som om jag vore en fin gammal chiffonjé.
Jag berättade att jag en gång hade en lista över fakta som måste kontrolleras om Götaverken och SKF:s historia och att jag för detta ändamål hösten 1994 behövde göra 80 telefonintervjuer.
De unga kollegerna tittade på mig med stumt medlidande.
Jag kastade då in mitt sista kort och sa helt enkelt:
– Finland.
– Finland? sa en ung redaktör.
Han var orakad och arbetade med AI.
– Jo, sa jag. En gång på 1990-talet skulle jag skriva ett kåseri där den finska frasen för ”God jul” skulle användas. Men ingen på GP:s redaktion visste vad ”God jul” hette på finska. Eller rättare sagt: den enda finsktalande redaktören satt någonstans i någon sommarstuga som blott eventuellt hade telefon. Redaktionens svensk-finska lexikon var försvunnet. Ingen svarade i telefon på det finska konsulatet. En medarbetare försökte driva upp en finländsk gammelmoster, men hon visade sig till allmän förvåning ha avlidit.
Den unga AI-redaktören satt med liksom hejdad kaffekopp. Han frågade:
– Men hur löste ni det?
– Vi löste det inte sa jag. Göteborgs-Postens redaktion hade 330 medarbetare, men denna fredagskväll på 1990-talet var vi på fyra timmar inte kapabla att ta reda på vad god jul heter på finska.
AI-redaktören tittade på mig i stum och glosögd förvåning. Han sa, med eftertryck på varje stavelse.
– Det var det jävligaste.
Sedan, denna sensommardag år 2026, startade alltså internet. Men jag går här och gläder mig åt att jag har lyckats sprida lite historiskt medvetande. Det är folkupplysning värd namnet: det fanns en tid då det tog mer än en sekund att ta reda på hur finländare önskar varandra god jul.
Nästa gång internet lägger av ska jag berätta om hur man spelar in ”Proud Mary” på en fyrkanalig portastudio. Jag skyr inga ansträngningar för att föra ljuset till den bildningstörstande unga allmänheten.
PS. ”God jul” heter ”Hyvää joulia”.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.