”Ingen vill tänka på det. Om du tänker på det kommer du att vilja ta livet av dig”, säger en israelisk soldat i dokumentären ”Breaking ranks: Inside Israel’s war” från 2025. I filmen, som innehåller ett flertal avslöjande intervjuer med israeler som antingen tjänstgör eller har tjänstgjort militärt i Gaza under det pågående massdödande av det palestinska folket, avslöjas bland annat att den IDF-ledda ockupationsstyrkan har använt civila fångade i Gaza som mänskliga sköldar.
Soldaten fortsätter: ”Om du sitter en stund och försöker tänka vill du skrika.”
Detta, den israeliska soldatens vittnesmål, är det sista som står i Johannes Anyuru essäsamling ”Upplyst sten”, en samling texter skrivna efter 7 oktober 2023. Bokens poetiska titel, hämtad från en dikt av den palestinske diktaren Mahmoud Darwish, som främst är berömd för att ha författat Palestinas självständighetsförklaring 1988, syftar på den israeliska ockupationsmaktens genomskinliga försök att mörka det pågående mordet på det palestinska folket.
Kriget har, menar Anyuru, förstört språket.
Men likväl finns där hela tiden kameror – internationella mediers såväl som civilisters och militärers – som sprider ett obevekligt ljus över Israels systematiserade utplånande i Gaza.
Kriget har, menar Anyuru, förstört språket.
Tidigt i ”Upplyst sten” frågar sig författaren: ”Hur dör ord?” Därefter visar han i några hundra sidor hur den internationella rättens vokabulär gradvis har satts ur spel när saker som tortyr med elstavar upp i anus går att motivera med att några stenar kastats mot bepansrade fordon.
Anyuru sörjer orden: ”Stiger de som aska tillbaka upp till platsen de kom från?”
Eller, som hans hustru säger: ”Att åter göra språket möjligt att tala är ett arbete som kommer att kräva stor ömhet.”
Israels obarmhärtiga bombande av Gaza skördar 40 000, 50 000, 60 000 – i dag 70 000 människors liv. Makthavare och medier i väst rättfärdigar med en närmast sociopatisk diplomati ockupationsmaktens angrepp mot ”terrorstämplade Hamas” som ett ”proportionerligt” svar på Hamas angrepp den 7 oktober 2023.
Det finns en stilla desperation över Anyurus bok. Jag höll på att använda ordet tigande, eftersom författarens språk har något nedtonat och dovt över sig, nästan tyst, men detta stämmer alltså inte helt: tvärtom har Anyuru författat en skarp och informerad anklagelseakt mot all form av hyckleri som svenska och internationella medier och politiker har gjort sig skyldiga till när man under flera års tid har relativiserat vad allt fler instanser betecknar som ett folkmord genom att rapa upp Benjamin Netanyahus officiella talepunkter.
Mirakulöst nog går Anyurus bok aldrig upp i affekt, den vrålar inte ur sig sin desperation och ilska. Den pekar på datum, siffror, procentsatser och officiella utlåtanden med fotnoter och källhänvisningar.
Titta, bevittna.
”Upplyst sten” skulle kunna fungera som en skrivarmanual för att skriva efter och om det otänkbara. Språk och mening diskuteras utifrån filosofiska begrepp, ibland på bekostnad av läsbarhet; långrandiga prosasjok om sanning och mening täpper till textens gnistrande flöde.
Slutsatsen är dessutom ändå alltid att meningen är urholkad och trasig.
Men jag förstår ändå varför Anyuru envisas med att upprepa samma slutsats om och om igen. Bevisligen krävs det. För några veckor sedan skröt Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir om att Israel bygger en anläggning för att avrätta Palestinier inför åskådare. Folkmordet pågår alltjämt med oförminskad styrka.
Hursomhelst är Anyurus bok som starkast när de språkfilosofiska insikterna omsätts i praktiken. För att göra obegripligheten begriplig bryter författaren sönder både det linjära och personliga berättandet.
Mirakulöst nog går Anyurus bok aldrig upp i affekt
Boken innehåller inte bara essäer utan också dikter av andra författare, inte minst den palestinsk-amerikanska poeten Fady Joudah, som Anyuru även brevväxlar med. Joudahs diktsamling ”[…]”, som Anyuru översatte tillsammans med poeten Athena Farrokhzad, är återkommande som referenspunkt.
Innanför bokens pärmar dväljs inte bara en författare utan ett kollektiv av bråkiga, sorgsna och längtansfulla röster. En tidslinje, som sakligt redogör för Israels eskalerande krigföring i Gaza, löper parallellt med texten i sidfoten.
”Upplyst sten” är en hög med poetiska skärvor, rasmassor efter krigets ödeläggande av språket, som läsaren själv måste bygga upp igen.
Men det är svårt. Detta är tre hundra sidor med nakna vittnesmål om fruktansvärda krigsbrott. En kvinna, som just har förlorat sitt barn till undernäring och törst, säger till den arabiska nyhetskanalen Al Jazeera: ”Hus, människor, träd, stenar. Kriget har förstört allt.”
Om du sitter en stund och försöker läsa den här boken vill du skrika.