Karolina Ramqvist
Nattsäsong. Albert Bonniers förlag. 228 sidor.
Oline Stig är författare och litteraturkritiker på kultursidan.
Handlingen i Karolina Ramqvists nya roman skulle, bortsett från det bittra slutet, platsa i vilken feelgood- eller romancesaga som helst. En äldre, berömd skådespelerska med trist äktenskap blir handlöst förälskad i en ung vacker man på teatern. Passion uppstår, dito komplikationer.
Men nu är Ramqvist ingen genreförfattare. Det som bär hennes romaner är inte, i första hand, intrigen, utan språket och stämningen det framkallar. Exaktheten och autenticiteten – det där suget i prosan som kräver min uppmärksamhet och gör att jag måste läsa varje rad noga för att inte gå miste om något. Där läsningen inte är enkel och förutsägbar utan febrig och oroande.
Vi befinner oss i ett regntungt Stockholm i en odefinierad framtid. ”Det var den mörkaste hösten på nittio år”. Det talas om krig och upprustning, folk hamstrar mat och förbereder skyddsrum. Berättarjaget har just fått en huvudroll som den försmådda Cho-Cho-San i pjäsförlagan till ”Madama Butterfly”.
Hon oroar sig för hur hon, som snart är gammal, ska kunna gestalta den kärlekskranka flickan men mest av allt är hon utled på sitt liv, med en man som tappat intresset för henne annat än som en trofé som han kan visa upp för sina affärsbekanta i den tjusiga Östermalmsvåningen och ett irriterande kändisskap som gör att hon knappt kan gå utanför dörren utan att bli igenkänd. En gång i veckan går hon till en astrolog som menar att planeterna står i ett läge där omvälvande ting ska ske och förutspår att hon snart kommer att drabbas av den stora kärleken.
Kärlek kan man inte kalla det, men passion, absolut, och drabbas gör hon, hårt och obönhörligt. Mannen i fråga är son till den regissör som en gång upptäckte henne (med drag av en viss Bergman). Dag, som han heter, är anställd som digital konsult på teatern, och intressant nog, en typ som hon tycker instinktivt illa om.
De första gångerna de ses häver han bara ur sig plattityder, här finns noll attraktion. Och sedan sker det något hon inte kan förklara ens för sig själv. Passionens kraft beskrivs nära nog som något utomjordiskt, en metafysisk kraft som får jaget att tappa fotfästet totalt och uppslukas med alla sinnen. Det är en åtrå som gränsar till självutplåning, en besatthet som gränsar till galenskap.
I den autobiografiska romanen ”Alltings början” minns jag att det finns en liknande skildring av sexuell besatthet, där den unga Saga har en relation med en äldre kille som behandlar henne som en hund som förväntas lyda varje gång han visslar och som han ringer efter när som helst som om han beställde en pizza.
Ramqvist är skicklig på att skildra det här tillståndet som på samma gång är euforiskt och livgivande och totalt förgörande. Kvinnans inre monolog sammanvävs elegant med de spöklika skeendena i den annalkande samhällskollapsen och med repetitionerna av pjäsen som snart har premiär. Slutackordet är gastkramande, även om det inte kommer helt oväntat.
Jag blir inte lika tagen av ”Nattsäsong” som av Ramqvists senaste roman, ”Den första boken”. Det är något med det hårt knutna och stramt tuktade dramat som känns lite för snillrikt komponerat, jag saknar de oväntade vändningarna och de motsägelsefulla spåren i den förra. Ändå: som mellanbok betraktad har den en ovanligt hög oktanhalt.