S-strategin var att vinna på folks missnöje med Tidö, samtidigt som man lade sig så nära regeringen det bara var möjligt. Det gick sådär.
På ena sidan hotar kaos och extremism, på den andra hägrar ordning och normalitet. Skiljelinjen mellan de båda går vid om det är 13- eller 14-åringar som ska sättas i fängelse.
Ungefär så kan man sammanfatta Socialdemokraternas valrörelse. Det är kanske ingen överraskning att väljarna hade svårt att ta till sig sådana subtiliteter.
För S har onekligen gjort en magnifikt misslyckad valrörelse. I början av året låg Magdalena Anderssons parti kring 35 procent i opinionsmätningarna, och partister började drömma om en återgång till fornstora dagar. Sedan dess, på bara nio månader, har var femte sympatisör lämnat.
Att både Vänsterpartiet och framför allt Centerpartiet under samma tid gått rejält framåt väger inte på långa vägar upp S-raset. Att en statsminister Andersson när det här skrivs bara har tre mandats övervikt för en möjlig regering med alla utom Tidöpartierna – och inte alls kan få ihop den majoritet med C, MP och KD som såväl hon själv som centerpartisterna pekat ut som ett attraktivt alternativ – är alltså helt hennes och Socialdemokraternas eget fel.
Om man letade i valmanifestet kunde man förvisso hitta sakpolitiska S-förslag, som avskaffat karensavdrag och uppräkning av statsbidragen till kommunerna med inflationen. Det senare är ett tekniskt men enormt förslag, vilket alla kommuner vet som tvingades panikspara i välfärden under inflationsåren i början av den här mandatperioden. Men hur hade S tänkt att betala för det? Och hur tydligt kommunicerades löftet till väljarna?
Den övergripande S-strategin tycks i stället ha varit att vinna på folks missnöje med Tidö, samtidigt som partiet i centrala frågor lade sig så nära regeringen det bara gick.
Ta tonårsutvisningarna. Socialdemokraterna röstade alltså för de regler som gjorde att Sverige bland annat utvisade unga sjuksköterskestudenter till den kvinnohatande teokratin i Iran. Detta trots att remissinstanserna varnade för att exakt det skulle hända. Och när det väntade resultatet kom, att tonåringar och unga vuxna började utvisas ensamma till länder där de kanske inte ens kunde språket, stod S-ledningen fast vid beslutet ända fram till att en intern kritikstorm tvingade fram en kursändring.
Så hur ska S nu hantera att man gjort sitt sämsta valresultat någonsin? Eftersom Magdalena Andersson ändå verkar kunna bli regeringsbildare tror jag tyvärr inte att vi kan vänta oss någon djupare självrannsakan. På valnatten förklarade S-ledaren att ”framtiden för Socialdemokratiska arbetarpartiet är ljus”. Nå, det återstår nog att se.