Fri forskning och en politik byggd på vetenskap och fakta? Ja tack, säger en tydlig majoritet av de åtta partier som tillfrågats av Vetenskapsrådets tidning Curie. Det bådar gott för de närmaste åren. Om man kan lita på svaren.
Några skäl till oro:
• Det var rätt tyst om forskning i valdebatten. L lobbade för en högre andel av BNP till forskningen, M föreslog ett nytt avdrag för forskande företag, och S och C gjorde ett fluffigt utspel om att AI är viktigt. Intresset kändes ljummet.
• Flera ledande politiker har på senare år viftat bort forskare och vetenskap i samhällsdebatten. Vetenskap är välkommen – men bara om den visar vad politikerna vill se. Och forskarna själva ska helst hålla tyst när resultaten levererats. Om en forskare har åsikter grundade i sina och andras resultat verkar beslutsfattare se det som diskrediterande för forskningen i sig. Då är forskaren en opålitlig ”aktivist”. Att någon skulle ha starka synpunkter just för att den har god insyn i fakta verkar som en främmande tanke.
• Sverigedemokraterna, som representerar var femte väljare, har gjort det till sitt signum att misstro forskning. I Curie svarar i och för sig partiet att politiker ska lyssna på forskare, ”som grundregel”. Men i samma tidning hävdas att ”verkligheten ibland krockar med vad vissa forskare för fram”, och att en viktig forskningspolitisk fråga är att ”se till att all forskning bygger på vetenskaplig grund”.
Vad syftar SD ens på? Finns det bevis för att det bedrivs kvasivetenskap på svenska lärosäten? Troligen inte, för de rubrikerna hade vi sett i så fall. Snarare är detta en hundvissla till de egna väljarna; en vink om att forskning inte går att lita på. Den får effekt. Var fjärde sverigedemokratisk väljare tror till exempel inte på att människan påverkar den globala uppvärmningen, visar en ny undersökning från Institutet för framtidsstudier.
För sex år sedan var siffran klart lägre: 14 procent. Har bevisen för människans klimatpåverkan blivit svagare sedan dess? Nej. Klimatpolitiken däremot, den har försvagats, och det är i sig opinionsbildande. Om politiker får något att se oviktigt eller misstänkt ut kommer väljare att uppfatta det som oviktigt eller misstänkt.
Den politiker som faktiskt vill ha världsledande, banbrytande, fri forskning kan börja med att ta en titt på den färska önskelistan från Kungliga Vetenskapsakademien.
Ett förändrat och förbättrat finansieringssystem fanns med – i våras visade tidningen Universitetsläraren att uppsägningarna vid svenska universitet och högskolor blivit nästan tre gånger så många på tre år, främst på grund av resursbrist.
Grundlagsskydd för den akademiska friheten var en annan punkt på listan. Och längst ner: ”hörsamma de vetenskapliga rönen och stå upp mot populistiska förenklingar”.
Att det måste skrivas ut är pinsamt för Sverige som forskningsnation.