Jag har arbetat som sjuksköterska i många år. Jag har stått i tuffa situationer och sett det mesta. År på akuten till trots har jag aldrig upplevt etisk stress så knäckande som detta i mitt arbete.
Tills nu.
Nyligen tog jag steget till kommunen och ett av våra vård- och omsorgsboenden. Det tog mig exakt fyra veckor innan jag blev helt knäckt och sa upp mig.
Dagens boenden tar emot människor som är sjukare än någonsin. Ändå har man monterat ner sjukvården i husen. Den legitimerade personalen har flyttats ut och läkarna på överbelastade vårdcentraler har inte tid. Kvar finns svårt sjuka människor som sitter på sina rum och väntar på att få dö – uttryckligen.
Det hävdas ofta att det råder personalbrist. Det gör det inte. Det finns tiotusentals utbildade undersköterskor och sjuksköterskor i Sverige. Men när kommunen vägrar skapa rimliga arbetsvillkor lyckas de inte locka kompetent personal – och väljer i stället att sänka ribban och tumma på kraven på vårdutbildning. De duktiga och kompetenta undersköterskor som faktiskt finns kvar drar ett gigantiskt lass. Det är inte ovanligt att en enda utbildad undersköterska kan vara den enda i ett helt hus med 70–90 boende som har kunskap och delegering för en viss medicinsk uppgift. De dräneras helt, omgivna av outbildad och oengagerad personal, samtidigt som jag som sjuksköterskan förväntas bära det medicinska ansvaret på avstånd.
När jag tog upp min oro med cheferna blev svaret: "Man vänjer sig." När jag efterlyste teamarbete fick jag höra: "Det ingår inte i vårt uppdrag att jobba med omvårdnadspersonalen." Kollegor säger skämtsamt fast med en eftersmak som sitter i att de hellre vill bli skjutna än att bli gamla och själva hamna på ett boende.
Till alla anhöriga som bär på skam eller sätter på sig skygglappar för att orka: Jag dömer er inte. Det är inte ni som sviker – det är ett havererat system.
Jag gick till kommunen med yrkesstolthet. Jag gick därifrån efter fyra veckor med skam. Skam över att ha varit en del av en apparat som förvarar människor i stället för att ge dem en värdig sista tid i livet.
Det kan inte vara omöjligt för Göteborg att ta hand om sina äldre. Kommunen måste erbjuda villkor så att kunnig personal kan anställas, och sjuksköterskor och läkare måste åter få finnas nära sina patienter.
Kräv svar från cheferna på din mammas boende och från våra lokalpolitiker. Jag vägrar sätta på mig skygglappar, vänja mig och låtsas som att det inte är så här illa.
Därför sa jag upp mig.
En avhoppad sjuksköterska