Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ett svenskt val är inte breaking news i internationella medier, och ännu mindre ett svenskt val som hänger i luften. Texter som ändå publiceras på måndagsmorgonen talar om ”Valrysare utan slut” (tyska Die Welt) och ”Svenskt val på en knivsegg” (brittiska Financial Times).
Världen får vänta på den svenska storyn, medan de sista rösterna räknas.
Det många utländska medier vill ha svar på är om Sverige passar in i bilden av ett Europa där partier på den yttre högerkanten växer. Eller om något av den traditionella Sverigebilden – ett land präglat av socialdemokrati – skulle återupprättas. Man kan säga att valets stora förlorare, Andersson och Åkesson, har varit huvudpersoner.
Före valet har mycket intresse riktats mot att Sverigedemokraterna skulle kunna få ministerposter. New York Times formulerade det så här i en text på valdagen: ”Det skulle innebära en omvälvande förändring i Sverige och ytterligare en seger för Europas nationalister, i kölvattnet av den högerextrema sidans framgångar i de senaste tyska valen.”
Nyhetsvärderingen kopplas alltså direkt till valresultatet i den tyska förbundsstaten Sachsen-Anhalt för en vecka sedan, när tyska Alternativ för Tyskland blev största parti med nästan 44 procent.
Att detta inte upprepades i Sverige noteras förstås på måndagsmorgonen. Brittiska The Guardian skriver: ”Det var också en dålig kväll för ytterhögerpartiet Sverigedemokraterna, som hoppas kunna ingå i regeringen för första gången. De föll från att vara landets näst största parti till att bli det tredje största.”
Också tyska medier har inför valet intresserat sig för att Ulf Kristersson bjudit in SD att sitta i en ny Tidöregering. Die Welt skriver om ett ”tabubrott” om partiet får ministerposter, men konstaterar att det stora skiftet skedde redan för fyra år sedan när Ulf Kristerssons regering inledde ett långtgående samarbete med SD.
I Tyskland är intresset för regeringsfrågan baserat på att de flesta tyska partier är överens om den så kallade brandväggen mot regeringssamarbete med det växande AfD.
Också ur amerikanskt perspektiv ses det svenska valet som en europeisk pusselbit, och ett tecken på vart kontinenten är på väg. Det är intressant för USA, inte minst eftersom det för Trumpadministrationen är ett uttalat intresse att partier på den yttre högerkanten går framåt: ”Det växande inflytandet från patriotiska europeiska partier ger sannerligen anledning till stor optimism” står det i USA:s nationella säkerhetspolitiska strategi som publicerades i november.
Donald Trump själv följer utvecklingen med intresse. Vid valet i Sachsen-Anhalt gjorde han en uppdatering på sin plattform Truth Social redan under valkvällen, och skrev triumferande någon dag senare: ”Wow! Det populistiska partiet i Tyskland har precis haft en riktigt stor kväll.”
När den här texten skrivs har Trump ännu inte kommenterat det svenska valet. Och från liberal amerikansk utgångspunkt betraktas den europeiska utvecklingen i stället med oro, och man lyfter fram Sverigedemokraternas rötter. Washington Post skriver att partiet grundades ”av personer som varit aktiva i högerextrema grupper, däribland nynazister”.
Tyska AfD är uttalat Rysslandsvänligt och i rapporteringen inför det svenska valet har det också utomlands skrivits en del om Sverigedemokraterna och Ryssland. ”Valrörelsen skakades av uppgifter om att en företrädare för det invandringskritiska partiet Sverigedemokraterna har oroväckande kopplingar till Ryssland” skrev The Economist förra veckan. Och man förutspådde att Jimmie Åkesson skulle kunna få problem att övertyga väljarna om att partiet inte har plats för Putinsympatisörer.
Det utländska intresset för Sverigedemokraterna har i hög grad byggt på att de kan komma in i regeringen. Skulle det bli ett maktskifte kan intresset i stället skifta till den andra kanten och Vänsterpartiet, som under valrörelsen tvingats stryka kandidater som har uttryckt stöd för Hamas.
Det har hittills inte väckt mycket uppmärksamhet utomlands, men det kan ändras för Vänsterpartiet vill precis som SD ha ministerposter. Och medier älskar ytterligheter.