Stensson från start, Abdulmalik och Rosenqvist på bänken, Ringberg på läktaren. Tankar?
Jo, det var en del som förvånade med måndagens Djurgården ändå.
Först och främst att Daniel Stensson efter två matcher helt utanför truppen (något oklart exakt varför) klev direkt in i Djurgårdens elva igen. Speciellt med tanke på att sommarförvärvet Christos Almyras får sägas ha stärkt sina aktier på senare tid.
Det går att tänka sig att den här typen av diskussioner kommer att bli något av en blårandig följetong under hösten, som alltså mycket väl kan sluta i SM-guldstrid.
Djurgården kommer alltså med stor sannolikhet ha saker att spela för (om inte serieseger så spel i Europa), och inte spela speciellt mycket mer än en match i veckan. Med andra ord: Jani Honkavaara lär, om det inte dyker upp något skadeinferno à la en viss tvillingrival, inte behöva rotera av speciellt många andra anledningar än att han själv vill.
Hur många matcher kan han hålla tillskott som tidigare nämnda Almyras eller Abdul Abdulmalik och Charlie Rosenqvist vid sidan av? Hela hösten?
Inte minst blir frågan extra delikat så länge Djurgården fortsätter att vinna.
Känner jag Jani Honkavaara rätt kommer han inte att spela en spelare för att andra tycker att han borde göra det.
Slutligen:
Sander Ringberg... Ja, vad händer där? Djurgården kommunicerade att Oskar Fallenius (den andra herren som inte fanns på bänken på måndagskvällen) inte var tillgänglig för spel. Så var dock inte fallet med Ringberg – och det rör sig alltså rimligen om ett rent taktiskt beslut av ”Honsu”.
Visst, han spelade cupmatchen på Stadion i torsdags från start. Men allsvenskt facit för Ringberg hittills lyder ett kort inhopp i augustiderbyt mot AIK.
Det var nog inte direkt vad han såg framför sig när han anlände.
ELVORNA
Djurgården: Rinne – Ståhl, Tenho, Une, Johansson – Siltanen, Stensson – Åslund, Hegland, Okkels – Lien.
Gais: Krasniqi – Wängberg, Frej, Ågren, Wendin Thomasson – Sletsjoe, Fagerjord, Collander – Pettersson, Vasic, Niklasson Petrovic.
Den norska duon klev fram för Djurgården – igen. Nya lovord?
Så får det bli.
Det börjar bli ett och annat mål där firma Bo Hegland/Kristian Lien har fingrar med i spelet i år för Djurgården, men frågan är om måndagens 1–0-mål mot Gais inte var ett av de mest talande hittills.
The norwegian connection, som tränare Honkavaara brukar uttrycka det.
Känslan var att Bo Hegland bara svängde in inlägget på instinkt – och där fanns naturligtvis Kristian Lien på rätt plats.
Sedan kom ett mål till av bara farten efter paus.
Hegland fortsätter alltså att hålla i sitt snitt på över en poäng per allsvensk spelad match, men här är också läge för ett par rader om Djurgårdens spjutspets.
Kristian Lien anlände till försäsongen på Gran Canaria, och uppdragsbeskrivningen var tydlig: August Priske skulle ersättas.
Fjolårets blårandiga dundersuccéman, alltså.
Priske smällde in 18 mål under 2025 – mer eller mindre samtliga under seriens andra halva.
Jani Honkavaara stod där på träningsplanen, precis intill en golfbana i den spanska vintervärmen, och konstaterade (med viss glimt i ögat, så som undertecknad minns det):
– Jag förväntar mig inte mindre av honom än av Priske.
Tja, så här cirka nio månader senare är det bara att konstatera att Djurgårdens tränare inte var fel ute. Kristian Lien har nu gjort 16 allsvenska mål den här säsongen. Nio omgångar återstår.
Det är en urstark siffra.
Gais då. Vart ska den här säsongen ta vägen?
Ingenstans, är känslan.
I och med måndagens förlust har fjolårets succégäng 13 poäng upp till tredjeplatsen.
Snarare får Gais sikta på att göra en spelmässigt bra höst och likt IFK Göteborg i fjol klämma sig in på den där fjärdeplatsen – som ju kan innebära resor ut i Europa även under 2027.
Det är poängmässigt inte omöjligt.
Det var ingen plattmatch som ”Fidde” Holmbergs spelare stod för under måndagen, men känslan är att Gais just nu inte riktigt räcker till – och det är väl i ärlighetens namn inte så konstigt.
Inte minst blev det så klart tufft att avsluta måndagens match med tio spelare på konstgräset.