En allsvensk kväll som den här finns det anledning att påpeka en sak:
Det är inte bara avslitna drivremmar som kan få ett lag att stå stilla i en halvtimme. Ibland räcker det fint med lite gammeldags arrogans.
Eller, jag vet inte.
Jag vet verkligen inte hur man ska diagnosticera den här säsongens Djurgården, de är verkligen ett frustrerande fotbollslag på det viset. Den här måndagen gick de in på hemmaplan för att sätta lite skräck i Sirius igen, få guldtåget att spåra ur i riktning Fyrisån.
In med artilleriet. Skyttekungen Lien där fram, assistkungen Hegland bakom, bredsidande dubbelkommando med Daniel Stensson och Matias Siltanen på mitten. Fina jäkla spelare, enorm potential och högstanivå.
Trög fotboll.
I en halvtimme satt jag mest och var imponerad av detta Gais, vad de blivit. En klubb som förr om åren kunde skapa en kris av tre gummiband och ett gem kommer i år klara kontraktet utan svett – trots att de sålt alla som gjorde mål i fjol, fått en kader nyckelspelare skadade, havererat i bortaspelet. I förra veckan drog Frosti Thorkelsson korsbandet, och nu skulle de möta guldjagande, storvärvande järnkaminer på bortaplast.
Änna lugnt, så sett.
Det var i alla fall så det såg ut i början, när Jocke Fagerberg (lätt min näst största favoritspelare som Grönsvart värvat från Onsala) höll hela matchen i handen. Spärrade spelvägar defensivt, startade och vände anfall offensivt.
Ingen anklagade Zidane
Det gick att se Fidde Holmbergs fingeravtryck i hur Gais anfallare stängde ner Djurgårdens tidiga anfallsspel genom Siltanen och Stensson. Och på andra sidan såg Dif-spelarna mest slött arroganta ut runt Fagerjord.
Jag har sett det här förut, till och med sett matcher (AIK-derbyt) då Djurgården aldrig hittat gaspedalen utan tuffat vidare i entaktig mediokritet.
Nu?
Bo Åsulv Hegland.
Ingen anklagade Zinedine Zidane för att vara arrogant när han tog det lugnt en stund innan han svingade trollspöet och öppnade stängda matcher. Hegland är inte Zizou, men i en sekund såg han ut som någon som ser fotboll på samma sätt: med slutna ögon.
Matias Siltanen drog upp ett anfall, Patric Åslund fick bollen men släppte den omedelbart ifrån sig när han såg att Hegland ville ha den. Gjorde han rätt i. Hegland, detta lilla allsvenska geni, smekte helt blint in bollen mot Kristian Lien vid bortre stolpen.
Den sekvensen, den lösningen, hade räckt för mig den här kvällen. Mer match behövdes inte. Den innebar allsvenskt assistrekord sedan sådant började mätas (han är uppe i femton nu), men framför allt viftade den bort hela den bleka första halvtimmen.
Nu var den inte blek längre, eller grönsvart – den var en väntan på att Hegland skulle få det där läget.
2026 är inte ett söndertrasat Gais ett lag som vänder matcher på bortaplan. De har allt att skylla på, men nu rasade de ihop.
Tidigare under sin tid i Gais var Oskar Ågren en mittbackstyp som gjorde 98 procent perfekt, men som ofta hade ett allvarligt misstag per match i kroppen. Gamla synder: efter en timme missade han en mottagning på mittlinjen, rev ner Hegland och blev utvisad.
Bo Hegland hade spelat fram till 1–0, provocerat fram en utvisning, så vad återstod?
Det piggade upp
Just det: Jocke Fagerjord, av alla, frispelade Kristian Lien, som rullade fram magikern från Majorstuen till 2–0. Jag antar att Lien fattar att han har lite att betala av. Han gjorde det osjälviskt och fint.
Djurgården behövde inte ens anstränga sig för att köra över Gais, ibland känns det som att den största faran för dem är att de känner det själva. Länge var det här en kväll när de bara var bättre eftersom… de är bättre, eftersom de har redskap (Hegland, Lien) som motståndarna bara kan drömma om.
Matchen fick puls på slutet, men inte för att den var spännande. Folk blev bara förbannade. Miro Tenho fick bandageras, Christos Almyras kom in och visade ut sig själv direkt (det sista han behövde), och alla var arga på alla.
Det piggade upp.
Djurgården höll elden levande under Sirius, Gais fick en smäll till men kommer hänga kvar ändå. Det var en måndag mitt i september, med mycket att glömma. Men jag utesluter inte att jag kommer att kunna sluta ögonen och minnas hur Bo Hegland spelar fotboll utan att titta.
Det är inte så många som kan det.