Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vilken makalös skatt! Samma förundran genomfar själen vid ungefär samma tidpunkt, på ungefär samma ställe, sommar efter sommar, år efter år. Första semesterveckan, på väg till postlådan en bit uppför vägen vid vårt norduppländska sommartorp. Först den förföriska doften, sedan får man syn på de röda bären som i solens ljus lyser som små rubiner i dikesrenen: smultronen är här!
Bland alla bär i den svenska floran hör smultronet till dem som mognar allra först. Det mest utsökta är det också. Tycker i alla fall jag. Eller: smultronen är som regel underbart goda, men ibland – ett dygn eller två innan de blir övermogna – då är de helt enkelt himmelska. Annat går väl inte att tycka?