DN Debatt. ”Vi fastnar i schabloner när för få begriper utrikespolitik”
DN DEBATT.
När valet nu är över tar allvaret vid. Vi lever i det mest krävande världsläget i modern tid. Samtidigt brister kunskapen hos både makthavare och de organ som ska bistå dem. En ny maktordning kräver en bredare utrikespolitik, mer expertis och ödmjukhet inför en föränderlig värld, skriver Björn Jerdén vid Utrikespolitiska institutet.
Regeringen som nu ska bildas kommer att möta den mest krävande utrikespolitiska situationen i modern tid. Fler kriser är att vänta, samtidigt som den globala maktförskjutningen tvingar Sverige att ompröva gamla föreställningar. Utrikespolitiken kommer att kräva mer uppmärksamhet under lång tid framöver.
På bara några år har vårt land lagt om säkerhetspolitiken i grunden och inlett en omfattande militär upprustning. Men den bredare utrikespolitiska förmågan har inte stärkts i samma takt. Både utrikespolitikens undanskymda plats i valrörelsen och den ofta ytliga diskussionen när frågorna väl har tagits upp visar på obalansen.
Reformer och nytänkande krävs på tre områden.
1.Ge utrikespolitisk sakkunskap större inflytande. Utrikespolitik kräver kunskap om andra länder och deras drivkrafter, liksom om hur internationella organisationer och förhandlingar fungerar. Beslut med långtgående konsekvenser måste ofta fattas snabbt och på ofullständigt underlag. Det är därför olyckligt att en tydlig internationell inriktning är sällsynt bland toppolitiker.
Svenskarnas välfärd och säkerhet kan i dag påverkas lika mycket av handelsavtal, allianser, sanktioner och tekniksamarbeten som av skatter, sjukvård och andra frågor på hemmaplan. När för få behärskar utrikespolitik på djupet riskerar vi att agera senfärdigt och debatten att fastna i schabloner.
Partierna behöver därför mer systematiskt rekrytera, utbilda och lyfta fram utrikespolitiska specialister. Fördjupning inom området måste bli en tillgång i den politiska karriären, inte ett hinder. Spetsutbildningar för unga, som tankesmedjan Frivärlds Utrikesakademi, borde exempelvis få efterföljare inom hela det politiska spektrumet. Statsråden bör därtill oftare anställa politiskt sakkunniga med gedigen internationell erfarenhet.
Ökat personalutbyte mellan Utrikesdepartementet och det omgivande samhället vore också önskvärt. Diplomatisk expertis tas ibland till vara i andra verksamheter, medan flödet i motsatt riktning är mer blygsamt. UD:s särpräglade struktur kan förvisso komplicera externa rekryteringar, men även om det skaver – säg den organisation som inte mår bra av att släppa in frisk luft?
Slutligen måste kompetens väga tungt vid diplomatiska utnämningar. Regeringsformen kräver sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Ambassadörsuppdrag ska inte användas som reträttposter för före detta partiledare.
2.En ny maktordning kräver en bredare utrikespolitik. Sveriges mest påtagliga säkerhetshot finns i närområdet, som med rätta får stor uppmärksamhet. Samtidigt förskjuts makt stadigt mot Asien och delar av det globala syd – regioner där vår insyn är svagare och de självklara partnerna färre. Många av dessa länder har länge betraktats antingen som biståndsmottagare eller som växande marknader på väg mot demokrati. I dag är de själva med och formar internationella spelregler – ofta utifrån intressen som går stick i stäv med Sveriges och EU:s.
Fokus på våra grannar och likasinnade länder får inte tränga undan satsningar på diplomatisk närvaro och politiska relationer med det globala syd. Sverige kan göra både och.
Därtill suddas gränserna mellan politikområden ut när handel, teknik, vetenskap och klimatfrågor vävs samman med den globala maktkampen. AI kan till exempel komma att rita om spelplanen på många områden. Utrikesförvaltningen behöver därför större tillgång till expertstöd från myndigheter, näringsliv och akademi.
Regeringskansliet måste samtidigt bli bättre på att samordna frågor som korsar departementsgränserna. Nationella säkerhetsrådet inrättades delvis för att fylla denna lucka. Rådets framtid har diskuterats, men uppgiften består: regeringen måste kunna samla analysen och agera enhetligt i komplexa säkerhetsfrågor. Den utrikes underrättelsetjänst som nu byggs upp blir också viktig för att stärka det utrikespolitiska beslutsfattandet.
3.Sverige behöver säkra den långsiktiga kunskapsförsörjningen. Att förstå omvärlden kräver mångårig förkovran. I Sverige har kunskapsbasen om bland annat Ryssland och Kina redan urholkats, samtidigt som det finns förvånansvärt få experter på amerikansk politik.
Universiteten måste inom ämnen som statsvetenskap och nationalekonomi premiera specialisering på delar av världen som är viktiga för Sverige, inte bara meriter inom teori och metod. Förslaget att utveckla Försvarets tolkskola till en totalförsvarsresurs för ryska och kinesiska bör genomföras skyndsamt. Det är också hög tid för satsningar på de länder och regioner där gapet mellan betydelse och svenskt kunnande är störst, däribland Indien, Mellanöstern och Sydostasien.
Men vi behöver också stärka kunskapen om Sveriges egen utrikespolitik. Natomedlemskapet har kullkastat den självbild som länge vägledde vårt internationella agerande, utan att någon ny tagit form. Starkare forskning, utbildning och folkbildning på området skulle både förbättra beslutsfattandet och främja en seriös debatt.
I boken ”Vad händer nu? I den nya oredans tid” beskriver Carl Bildt, tidigare moderat statsminister och utrikesminister, en konfliktfylld och oförutsägbar omvärld. Bildt framhåller att svensk politik, för att möta denna verklighet, måste ”formas med en klar insikt om de uppgifter den kommer att ställas inför, och vara förankrad i en bred samhällelig medvetenhet om den tid vi lever i”. Det kräver mer än ett starkt försvar. Sverige behöver också utrikespolitisk sakkunskap, global blick och stabil kunskapsförsörjning, och den tillträdande regeringen kan ta viktiga steg i den riktningen.