Sara Berg är medarbetare på kulturredaktionen.
Det står två personer på Slagthusets scen. Den ene är Shanti Roney. På håll ser det ut som om han får scenanvisningar, men det är bara en pr-person som instruerar honom var han ska stå när hon fotograferar honom med mobilkameran.
Han är inte i Malmö för att repa, utan för att göra press inför monologen ”Jävla karlar”, som bygger på Andrev Waldens debutroman med samma namn. Den spelas endast fyra gånger i Malmö – att jämföra med de 45 föreställningar som redan spelats i Stockholm.
Nästan alla recensioner har varit positiva – bara Expressen var lite sur över att föreställningen var för rolig.
– Det är kul när en recension sticker ut, säger Shanti Roney när vi slagit oss ner i en soffa i den anemiskt inredda logen.
Varför har föreställningen gått så bra, tror du?
– Bland annat för att den bygger på en bok som har berört väldigt många. Det var lite därför jag tackade ja också. Dessutom gillar jag mixen mellan den mörka uppväxten och humorn, det finns flera kul detaljer och formuleringar.
”Jävla karlar” handlar om Waldens egen uppväxt, med en kringflackande mamma och de mer eller mindre våldsamma styvpappor som avlöser varandra. 2023 fick den Augustpriset.
Hade du läst boken innan du fick frågan om att medverka i pjäsen?
– Faktiskt inte.
Först var han tveksam till formatet. Han hade aldrig gjort en monolog tidigare och tänkte att ”stå ensam på scen, hur kul är det?”.
– Men så tänkte jag ändå att det här skulle verkligen kunna fungera på scen. Alla kan känna igen sig i de här mötena: första förälskelsen, mamma-son-relationen. Gamla och unga.
Varför valde de just dig?
– Ja, det vet jag inte. Men när Andrev hörde förslaget var han väldigt positiv. Han tyckte att jag hade en blandning av något väldigt pojkaktigt och något lite farligt.
Känner du igen dig i den beskrivningen?
– Jag har inte den självinsikten, men i det pojkaktiga kanske.
På Shanti Roneys Wikipediasida står det att rollerna han spelar i tv-serier och filmer ofta är ”misslyckade eller kriminella personer, som inte sällan tar livet av sig eller blir mördade.”
Han skrattar lite när jag läser upp beskrivningen för honom.
– Jo, säger han, men då fokuserar man bara på att de befinner sig i en kriminell värld. De har ju olika karaktärsdrag precis som vem som helst. De kan vara rätt snälla, men man vet ändå att det kommer att gå åt helvete för dem på grund av omständigheterna.
Shanti Roney
Skådespelare, född 1970 i Stockholm. Bodde i ett kollektiv på landsbygden utanför Hässleholm tills han började gymnasiet.
Har medverkat i en lång rad filmer och tv-serier, bland annat ”Tusenbröder”, ”Störst av allt”, ”Tillsammans” och ”Tillsammans 99”. Samt ett flertal teaterföreställningar, främst på Dramaten.
Just det snälla är någonting jag själv förknippar med Shanti Roney. Han har en snällhetsaura.
– Det var någon som sa – jag har ju en engelsk pappa – att ni britter är så artiga. De har en annan jargong i England. Men jo, jag tror att många skulle säga att jag är en snäll person. Men det är ingenting som stigit mig åt huvudet.
Jag ställer några frågor till, för att försöka reda ut var den här bilden kommer ifrån: att Shanti Roney är en snällis. Efter ett tag inser jag att vi missförstår varandra. Jag pratar om fördomar, han pratar om verkligheten. Han är bara snäll, helt enkelt.
– Jag var väldigt blyg som liten och jag är fortfarande inte den som går in och tar hela rummet och sätter mig i centrum. Förr var det kanske det värsta jag kunde tänka mig. Nu när jag har det som jobb, blir jag lugnare även privat.
Hur är du på mingel …
– … social eller tyst? Det kan svänga från dag till dag: ibland är jag social, ibland kan det låsa sig.
Han säger att det nog är ganska vanligt att blyga personer söker sig till teatern. Den erbjuder en plats där man kan känna sig fri och trygg, där man i skydd av scenen och rollen kan få utlopp för saker man inte vågar i det privata.
Tror du att din snällhetsaura påverkar vilka roller du får?
– Ja, det måste den väl göra? Nyligen gjorde jag kung Claudius i ”Hamlet” på Dramaten och då förstod jag att jag inte kunde göra entré och ha pondus – för det kommer jag inte att ha oavsett hur jag går in och ställer mig. Då får man hitta andra ingångar: hur är en charmig maktmänniska? Men det har varit kriminella som sagt till mig att ”du skulle kunna vara antingen en plugghäst – eller livsfarlig”.
I ”Jävla karlar” gestaltar han alltifrån barnet Andrev till hans mamma, hennes olika män och en mormor. Ett brett register av åldrar och kön.
– Under repetitionerna var det fruktansvärt jobbigt. Vad ska jag nu göra för röst? Framför allt tjejerna var svåra. Hur ska jag göra för att det inte ska bli för klyschigt? Ibland, när karaktären inte är jätteviktig, tar jag ut svängarna jättemycket. Det blir en lek.
Romanen har inte bara dramatiserats, utan får även filmpremiär i november. Där är Shanti Roney inte med. Däremot har han genom sin karriär gjort såväl film och tv som teater. Jag undrar hur statusen för de olika kulturformerna är inom branschen.
– När jag började tror jag att folk ville till Dramaten, nu vill de unga till Hollywood. Teater kan säkert upplevas som lite smalare, men jag skulle nog säga att det är fler som kommer att ha sett den här föreställningen än som ser de flesta svenska långfilmer som går upp.
Blir du mer igenkänd när du har gjort tv?
– Så är det.
Hur har det varit efter den här föreställningen?
– Jo, men det har varit en del. Det är ändå så pass många som har sett den och de har verkligen affischerat på stan. När jag har varit med i något som fått uppmärksamhet brukar det vara mycket, men sedan lägger det sig. Jag är också rätt bra på att stänga av, men mina vänner ser när folk tittar.
Är det många som kommer fram till dig?
– Ja.
Okej?
– Haha. Jag har nog vant mig vid det nu, men mina barn tyckte att det var jobbigt när de var små. Folk är generellt väldigt snälla, men ibland är man ju inte på humör. Fast det är inte så att jag blir påhoppad, ofta är människor väldigt glada och vill ta en bild ihop. Det jobbiga är när de inte ser mig som en person utan en sak och jag bara: ”hallå, här är jag, ni kan väl säga hej åtminstone?”.
Det är ett yrke som gör det svårt att vara doldis.
– Man kan ändå välja ganska mycket.
Du skulle inte vara med i ”Let’s dance”?
– Nej nej, sådant är inte jag med i. Jag har varit rätt restriktiv med att prata om min familj och så. Men idag är medierna så personfokuserade, pjäsen bryr sig ingen om.
Jävla karlar
Augustprisad roman av Andrev Walden. Pjäsen med samma namn hade premiär i Stockholm i januari och är nu ute på Sverigeturné. Shanti Roney spelar alla roller och Eva Dahlman står för manus och regi.
Spelas på Slagthuset i Malmö den 17–19 september.
Boken har även filmatiserats, med biopremiär den 6 november.
Att Shanti Roney inte har gjort en monolog förrän nu har sina förklaringar. Dels har det inte intresserat honom; han tycker att samspelet är det roliga med teater. Dels är han inte van vid att spela så här rakt och öppet.
– Det har lite med blygheten att göra. Jag tycker om att kunna gömma mig på scenen, att stå med ryggen mot publiken för ”så gör man inte”. Man brukar säga att det bara är krabbor och skådespelare som går sidledes, säger han och ställer sig upp för att illustrera hur han menar.
Han gillar när det blir lite konstigt och fel, för det skapar en nyfikenhet hos publiken.
– Jag kommer ihåg en scen, det var i en Tjechovpjäs, där regissören ville att det skulle vara tråkigt, även för publiken. Men många skådespelare klarar inte av det, utan måste spela över. Att våga spela dåligt kan vara otroligt genant för vissa, men jag tycker att sådant är ganska roligt, när det blir lite weird.
När under repetitionerna vet man hur en föreställning kommer att bli?
– Det vet man aldrig. Jag har varit med i några av de mest hyllade uppsättningarna och tänkt in i det sista att ”det här kommer inte att funka”. Det är nästan alltid sista veckan det sätter sig. Ibland fungerar allt perfekt, som ett flöde. Ibland är det en idiot som pajar hela föreställningen.
Det ringer i Shanti Roneys ficka och han ber om ursäkt när han kollar mobilen. Det kan vara från förskolan, där hans fyraåriga dotter går.
Papporna är genomgående rätt usla i ”Jävla karlar”, hur är du själv som pappa?
– Haha, vad ska jag svara, att jag är usel? Mina barn får recensera mig. Men jag gillar barn och kan gå in i det barnsliga. Jag har ju två vuxna barn också som jag har väldigt fin kontakt med. Jag har tillbringat mycket tid med dem – kanske är det ett bra första steg.
Själv kommer han från en hippiebakgrund och säger att även om det var mycket som inte fungerade när han växte upp, så fanns det en gemenskap över generationsgränserna. Alla umgicks med varandra hela tiden.
– Jag minns när jag var hemma hos kompisar från vanliga familjer. Deras föräldrar blev alltid så förundrade när jag gick in i köket och pratade med morsan. De andra barnen sprang direkt upp på rummet. Så är teatervärlden också: alla hänger med alla och ålder är ingen stor grej.