Trots att Rysslands attacker sker allt närmare Nato och EU förblir de samlade reaktionerna tama. I kulisserna spelar samförståndet mellan Kreml och Vita huset en nyckelroll. USA tycks inte berett att sätta hårt mot hårt.
Polens premiärminister Donald Tusk var sällsynt vass när han kommenterade Rysslands attack mot ett tåg i Ukraina, alldeles nära den polska gränsen.
– Vi väntar oss en period av intensivt ryskt agerande under de närmaste veckorna. Vi utesluter inte att den eskalationen direkt kommer att beröra vårt territorium.
Tidigt på söndagsmorgonen förstördes ett lok i nordvästra Ukraina av en drönare, två kilometer från Polen. Samtidigt attackerades en bensinstation där en lastbil brann upp, bara några hundra meter från gränsen.
De gränsnära händelserna var en del av ett kraftigt anfall mot Ukrainas västra delar, med över 450 drönare och missiler. Polen satte stridsflyg i beredskap och Tusk kallade genast till möte med sina ministrar, militär och säkerhetstjänst. Men utöver hans skarpa uttalanden hände inte mycket.
Det är symtomatiskt. När president Volodymyr Zelenskyj ber om vapen argumenterar han för att Ukraina genom att försvara sina gränser också slåss för Europas säkerhet.
Rysslands krig bedrivs allt närmare EU:s och Natos mark och mot deras företrädare och medborgare. I Ukraina kan målet för den ryska drönarattacken ha varit ett annat tåg än det som förstördes. Ombord på ett passagerartåg som precis lämnat stationen fanns Storbritanniens tidigare premiärminister Boris Johnson. Också Sveriges före detta statsminister Carl Bildt passerade platsen med tåg vid ungefär samma tid; och på stationen i närheten av drönarträffen befann sig den förre CIA-chefen David Petraeus. Samtliga var på hemväg från en konferens som varje år samlar dussintals internationella ex-politiker, diplomater, forskare och intellektuella i Kiev.
Hade diplomaternas tåg demolerats av ett medvetet ryskt angrepp skulle det ha varit en händelse av enorm skala. Nu var det kanske ren tur att ingen skadades. Ändå har de omedelbara reaktionerna från EU och Nato lyst med sin frånvaro.
Hittills har Rysslands agerande i stället bemötts med tålamod – eller om man så vill, med vad som påminner om handlingsförlamning.
Det finns många sätt att bemöta aggression. En drönarattack måste inte bemötas med samma mynt, men Ryssland avskräcks troligen inte av allmänna fördömanden och stängningen av ett och annat rysk konsulat i Europa.
Men det kräver enighet. EU saknar militär makt, men har inte heller lyckats förlänga sanktionerna av två ryska oligarker, för att man inte är överens.
Inte heller Nato visar det samförstånd som krävs för ett beslut av vikt. I USA, mäktigast i Nato, visar president Donald Trumps administration gång efter annan förståelse för ryska perspektiv. Det var tydligt även under konferensen i Kiev, där medlaren Jared Kushner kommenterade kriget på länk och tog upp den olösta frågan om territorier, där Ryssland gör anspråk också på områden som man inte lyckats ta med våld.
”President Putin har förklarat vilka gränser han vill ha. Om Ukraina skulle vilja dra sig tillbaka till dit, då har vi resten av uppgörelsen klar. Men just nu vill Ukraina inte det.”
Underförstått: om Ukraina ändrar sig, är saken i hamn.
Det har under lång tid spekulerats i hur långt Ryssland är berett att testa medlemsländernas gränser. Under tiden fortsätter intrången. Förra veckan dödades två personer som korsade gränsen mellan Ukraina och Moldavien i en drönarattack. Några dagar senare sattes en vapenfabrik i Bulgarien i brand, en anläggning som bland annat tillverkar ammunition för Ukraina. Myndigheterna beskriver händelsen som sabotage och utesluter inte utländska aktörer.
I Polens huvudstad Warszawa betonade Tusk i söndags att landet måste vara ”maximalt förberett” och framhöll vikten av ett kraftfullt svar av dess allierade. Men hittills har några samfällda svar inte kommit. Under tiden förlorar enskilda länders reaktioner – som de i Polen – i trovärdighet efter varje ny incident.