Även musiken har sina halva våningsplan, liknande de förvridna rumsperspektiven i Spike Jonzes emblematiska 90-talsfilm ”I huvudet på John Malkovich”. I en oförglömlig passage hamnar huvudpersonen, marionettmakaren Craig, som arkivarie på ett kontor beläget på våning 7 ½. Här går de anställda omkring med krökta ryggar på grund av den låga takhöjden. Men platsen är också en portal varifrån de kontorsanställda kan ta sig in i John Malkovichs huvud och styra hans rörelser.
Det är en utmärkt metafor för den ryske tonsättaren Alfred Schnittkes musik och dess skarpa ironier över det korrumperade Sovjetsystemet. De polystilistiska överlagringarna speglar samhällets gradvisa sönderfall, illusionismen och de sömngångaraktiva beteendena, exempelvis i ”Konsert för piano och stråkorkester” från 1979, ett verk som tonsättaren själv beskrev som ”variationer inte över ett tema”.
Kanske är det detta icke-tillstånd som gör att Schnittkeverket fungerar så fascinerande väl ihop med John Malkovichs monolog ”Report on the Blind”, hämtad från den argentiske författaren Ernesto Sábatos roman ”Om hjältar och gravar” från 1961.
John Malkovich står på Stora Teaterns scen, flankerad av kammarorkestern Funäs Chamber Soloists och pianosolisten Anastasya Terenkova. Den amerikanske skådespelaren låter textens absurda vändningar möta musikens tvära kast, från det fräna till det sublima till det groteska. Det blir verkligen ett annat sätt att uppleva språkets och klangernas satiriska och mångtydiga potential. Schnittkefragmenten och Sábatos drömlogik bildar en gemensam upplevelsesfär där de hallucinatoriska vridningarna naglar fast lyssnaren.
Virtuositeten i framförandet gäller i lika hög grad pianospelet som den talade texten. Den täta rytmiken vrider upp tempot, samtidigt som det finns en sällsam stillhet innanför de hårda och bankande klangerna. Våldet och förstörelsen ligger nära under ytan, liksom ursinnet och förvirringen. John Malkovich gestaltar den notoriske lögnaren Fernando Vidal Olmos och kanske är det just lögnens förrädiska närvaro som får den politiska samtiden att tränga sig på. Här blir Trump och Putin varandras spegelbilder, och Sábato avlyssnar mediesamhällets gungfly.
Före paus framför stråkorkestern Vivaldis ”De fyra årstiderna” tillsammans med violinsolisten Alissa Margulis. Mellan de välkända Vivalditongångarna läser Rolf Lassgård texter av Tomas Tranströmer, Vilhelm Moberg, Harry Martinson och Olof Högberg. Här är det samlade resultatet mer konventionellt. Texten för sig och det briljanta violinspelet som en klenod att beundra, även om Margulis har en imponerande förmåga att få de kroppsliga dimensionerna att framträda.
Men det som stannar kvar av denna märkliga kväll är den omvälvande och visionära kraften i Malkovichs och Terenkovas framförande. Här har litteraturen och musiken förflyttats och blivit något okänt, vid sidan av de uppgjorda gränslinjerna.