Så bra är ”The death of Robin Hood”.
Genre: Äventyr (USA).
Av: Michael Sarnoski.
Med: Hugh Jackman, Bill Skarsgård, Jodie Comer, Noah Jupe.
Längd: 2:02.
Från: 15 år.
Premiär: På bio 26/6.
Det är precis så rått och dystert som det låter. Snön viner vass över heden. Soldiset är blekvitt, och Robin Hood, en gammal man, fångad i en plågad evighet av minnen. Sångerna berättar om en folkets hjälte. I verkligheten har han blott varit en laglös bandit, fast i en medeltida våldsspiral av fantasifullt splatter.
”The death of Robin Hood” börjar bedrägligt som en barbarisk Robert Eggers-film med köttiga påkar, innebränning och offer som drunknar i sitt eget blod. Hugh Jackmans Robin skulle rentav kunna passera som en grånad version av Alexander Skarsgård i ”The Northman”. För han har den där elden i blicken, fast här parad med den erfarnes leda, djupa ansiktsfåror och otyglade kroppsbehåring. På en sådan nivå att han sitter naken på huk med Bill Skarsgård och gnider in sig i jord, i en fascinerande primitiv scen.
Det är den alltid magnetiske Bill Skarsgård som är Lille John. Här kallad ”lille” eftersom han uppenbarligen rekryterades av Robin redan som barn, på den där mytomspunna träbron. Stav mot stav. Nu har tiden drivit dem isär. John har blivit en far som odlar råg och ärtor i det öde landskapet, men söker upp sin Robin igen efter att hans familj tillfångatagits av män med vittring på blodshämnd.
Sammandrabbningen är skoningslös, och lämnar Robin svårt skadad. Men hos priorinnan Brigid (Comer) i hennes kloster på en isolerad ö finns hopp om läkning, återuppståndelse och möjligen förlåtelse.
Det är som ett litet paradis av behövande – kvinnor, barn och en klok spetälsk man med en fruktträdgård. Visuellt så har Michael Sarnoski (”A quiet place: Day one”) skapat ett litet underverk som hämtat från en Johannes Vermeer-tavla av dunkla skuggor, stillhet, och med Jodie Comer som en mystisk flicka med pärlörhänge.
Robin haltar och lider likt en attraktivt kantstött Logan, som i sin uråldrighet lika gärna kunnat vara Gandalf eller Gud. Ibland på gränsen till en Monty Python-sketch, men oftast med en sakral skönhet i botten. Det är meditativt. På gränsen till tråkigt. Men stiltjen får liv, genom skådespelarnas uttrycksfullhet. Skarsgård, Comer, men allra mest Jackman har blickar som skär i hjärtats allra blödigaste delar. Dessutom kittlar myten effektivt i sig. ”The death of Robin Hood” är delvis samma sorgsna historia som i sjuttiotalets film med Sean Connery och Audrey Hepburn, och bygger i sin tur på medeltida ballader om en hjälte, nu åttahundra år bort i tiden.
Det finns en ursprunglighet i det som möter filmens svårmodiga sinnelag, och gör det till en nedärvd del av oss. Lite ironiskt egentligen för en film där allt som någonsin diktats om Robin framstår som en lögn.