Den isländske pianisten Víkingur Ólafsson fyller Konserthuset med sitt lustfyllda spel. DN:s Camilla Lundberg ser en egensinnig solokonsert i E-dur och e-moll, där gränserna mellan Bach, Beethoven och Schubert avsiktligt suddas ut.
Konsert
Víkingur Ólafsson
Pianomusik av Johann Sebastian Bach, Ludwig van Beethoven, Franz Schubert
Scen: Konserthuset, Stockholm
Åttio minuters sammanhängande solopiano där Beethoven tar rygg på Bach och Schubert hakar i Beethoven. Allt på E, i dur och moll. E som går i grönt, enligt den synestetiske pianisten Víkingur Ólafsson.
Ett program som Ólafsson turnerat med i ett års tid och därtill satt på skiva. I Konserthusets fullsatta stora sal – ”Tack för att ni bjudit in mig på er valdag” – låter denna förment gröna E-musik dock inte precis som hans album. Tack och lov, Ólafsson är mer kreativ än så. För redan i det inledande E-durpreludiet ur Bachs ”Das wohltemperiertes Klavier” märks stundens infall. Ömsom med hans personliga droppanslag, ömsom med legato. Lite hipp som happ. Är han en improvisatorisk musiker eller bara egensinnig?
Den isländske pianisten har liknats vid kanadensaren Glenn Gould, främst för deras fokus på ”Goldbergvariationerna”. Men Víkingur Ólafsson bär inte ett spår av Goulds modernism. Alltså den estetik som framhåller musikens arkitektur, där varje ton eller fras anses betydelsebärande för bygget. Ólafsson bejakar i stället utsmyckning och intressanta detaljer.
Medan många pianister söker ”orkestrera” sonater som vore de symfonier, fokuserar han på det genuint pianistiska. Med lustfyllt virtuost fingerspel och starka dynamiska kontraster mellan pyttesvaga pianissimon och slamrande fortissimon. Allt från det sött pimpinetta till det kantigt jazziga.
Tråkigt är det inte!
Jo, Schuberts sällan framförda e-mollsonat engagerar inte riktigt. Och sarabanden i Bachs stora svåra e-mollpartita framförs så introvert att vi i publiken hamnar utanför. Men annars fångar Víkingur Ólafsson in publiken i sitt egensinniga program där gränserna mellan Bach, Beethoven och Schubert avsiktligt suddats ut.
Beethovens sena E-dursonat op 109 blev ett mäktigt och märkligt avslut med sitt envisa drillande. Víkingur Ólafsson tackade för de stormande applåderna med Jean-Philippe Rameaus fågeldrillar; som givetvis gick i e-moll.
Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Camilla Lundberg.
Få mer kultur med våra nyhetsbrev
• Intro – håll koll på det senaste i musikvärlden.
• På scen – håll koll på teater, dans och ståupp.
• DN Kultur – det bästa från Kulturredaktionen.
Här kan du registrera dig för att få dina favoriter av DN:s olika nyhetsbrev.