Valet präglas av en rödgrön våg i Sveriges storstäder. I Stockholm är den särskilt påtaglig.
– På marginalen har stockholmarna avgjort riksdagsvalet, säger statsvetaren Erik Wångmar.
Valet präglas av en rödgrön våg i Sveriges storstäder. I Stockholm är den särskilt påtaglig.
– På marginalen har stockholmarna avgjort riksdagsvalet, säger statsvetaren Erik Wångmar.
I Stockholms kommun finns ungefär tio procent av landets folkmängd och staden utser 33 mandat till riksdagsvalet. Enligt det preliminära valresultatet ser 21 av dessa ut att gå till de rödgröna partierna.
– Det är helt uppenbart att det är slaget om Stockholms kommun som har gett den rödgröna segern, om man ska förenkla saker. På marginalen har stockholmarna avgjort riksdagsvalet, säger Erik Wångmar, statsvetare vid Linnéuniversitetet som har forskat på kommunpolitik.
Han påpekar att en betydelsefull faktor även är att SD har ett så pass svagt stöd i huvudstaden.
– Det drar ner Tidö.
En liknande rödgrön våg som den i Stockholm kan även noteras i Göteborg och Malmö.
– En förklaring skulle kunna vara att storstäderna har en ovanligt hög andel personer med utländsk bakgrund, och de verkar dra mer åt vänster, säger Erik Wångmar och fortsätter:
– Man skulle också kunna tänka sig att det finns en större tolerans för personer med utländsk bakgrund på platser där de förekommer i rik mängd. Där träffar man dem i vardagen, vilket man inte gör på landsbygden. Jag säger inte att det är så, men det kan vara en förklaring.
Erik Wångmar noterar även att storstadsväljarna inte tycks ha lockats av Tidö-regeringens kriminalpolitik.
– Tidös hårda kriminalpolitik har snarare gått hem i de delar av landet som inte alls berörs i samma utsträckning av det dödliga skjutvapenvåldet. De som verkligen berörs av det har inte varit lika påverkbara.
Den stora frågan inför valet var huruvida L skulle klara sig över 4-procentgränsen och hur regeringen på nytt skulle kunna få riksdagens stöd att styra landet. Det såg riktigt illa ut i många opinionsundersökningar, men preliminärt ligger partiet nu på 5,4 procent – framgången i spurten tillskriver Martinsson partiledaren.
– Det tycks som att Simona Mohamssons outtröttliga försök faktiskt till sist lyckades. Det var ju ett ovanligt drag att så ogenerat be om stödröster, säger Johan Martinsson, statsvetare och opinionschef på Demoskop.
Alla experter betonar det jämna valresultatet och därmed att alla siffror tills vidare är preliminära – ännu kan mandatfördelningen komma att ändras. Oskar Hultin Bäckersten, postdoktor i statsvetenskap på Mälardalens universitet, säger att ingen kan ropa hej åtminstone innan onsdagsrösterna är räknade.
– Egentligen är det ju bara förvånande utifrån opinionsundersökningarna, men inte jämfört med förra valresultatet. Det som är förvånande är att regeringspartierna inte backar, utan bara S och SD, säger Oskar Hultin Bäckersten.
Av opinionsundersökningarna att döma gjorde Tidöpartierna en fenomenal spurt som täppte igen det stora gapet som såg ut att vara för bara några veckor sedan. Alternativt att S gjorde en undermålig insats i valrörelsens sluttamp som kan ha gett partiet sitt sämsta valresultat sedan allmän och lika rösträtt infördes 1919.
– Det är mycket sådant som måste analyseras för att det är svårt att dra slutsatser om orsakssamband av det här. Man kan tänka sig att det är mycket diskussioner inom S om vad man egentligen har haft för strategi. Spekulativt känns det som att den byggt på att ta det ganska lugnt och inte rucka på något när det såg ut att gå mot en klar vinst, säger Oskar Hultin Bäckerström.
En annan teori till svängningen från opinionsmätningarna till det preliminära valresultatet är betydelsen av osäkra väljare som beslutar sig sent, att den gruppen till övervägande del valt ett Tidöparti som de gjorde 2022.
– Att få det bekräftat är tyvärr för tidigt, det måste man titta på senare. Den här gången hämtade Tidöpartierna in ett mycket större gap mellan blocken, säger Oskar Hultin Bäckerström.
Apropå blocken har i synnerhet oppositionspartierna denna gång präglats av mycket bestämda gränsdragningar som att V kräver ministerposter för att släppa fram S och att C vägrar sitta i regering med V. L-veteranen Lars Leijonborg konstaterade tidigare på måndagen att regeringsfrågan inte går att lösa om ingen bryter sina vallöften.
– På ett uppenbart sätt har han rätt, för att om en regering ska komma på plats så behövs det kompromissas med saker som man sagt att man inte tänker kompromissa med. Det är klart att det kan vara skillnad mellan det man säger före och efter ett val, men i V:s fall handlar det om att de har fått nog av att vara stödparti åt så många S-regeringar under så lång tid, säger Oskar Hultin Bäckerström.
– Men det är klart att C och V står väldigt långt från varandra i många politiska frågor, så det är inte lätt att få dem att samsas om ett regeringsalternativ och en budget. Man förstår att S gärna pekar på dessa partier och säger att de måste släppa sina positioner, men om V någonsin ska kunna sitta i regering kanske de måste ställa sådana ovillkorliga krav.
L och SD stod ju också väldigt långt från varandra för bara en handfull år sedan?
– Ja, verkligen! På det sättet ser man något av en spegling mellan blocken som handlar om att SD lovats ministerposter av samarbetspartierna, förutom KD. Det belyser det dubbla i svensk politik att det är ganska många små partier som måste komma överens för att kunna bilda regering, att vi har relativt tydliga block men stora inbördes skillnader.