Det är tio dagar kvar till valet när en grupp lokala liberaler samlas i ett slumrande villaområde i Linköping för att knacka dörr. I dag har de hjälp av en av partiets höjdare, statsrådet Romina Pourmokhtari, som samlar partimedlemmarna i en cirkel för att dra upp strategin. Det handlar om att trumma in att det inte finns någon politisk mitt – och jaga stödröster.
– ”Mitten” är bara politiskt spel för att KD vill ha uppmärksamhet – och det är smart av dem. Så mitten finns inte och då får man säga att ”vi vet att det är jättejobbigt”, säger Pourmokhtari.
Många lovade taktikrösta
Det har varit en lång och svettig valrörelse för Liberalerna. Förutom att ha utrustat sig med politiska argument så kommer Romina Pourmokhtari med väskan full av flapjacks, deodorant och torrschampo.
– Så att man är representabel även om man inte har duschat eller tvättat sig på länge.
Det är få partimedlemmar som inför valet vågar tänka på vad som skulle ha hänt om partiet åkt ut.
– Mentalt är det väldigt svårt att befinna sig där. Tänk dig att du är en elitidrottare, då kan du inte fokusera på vad som skulle hända om du förlorar, säger Pourmokhtari.
De kraxande olyckskorparna fick återigen fel. I en sällan skådad valspurt klamrade sig Liberalerna återigen mer marginal över gränsen. Romina Pourmokhtari säger att hon märkt under dörrknackningen att många planerade att lägga en taktikröst på partiet.
– Jag märker av att det är högervindar som blåser, folk vill att vi ska få fortsätta och det syns också i opinionsmätningarna. Vi har samma känsla när vi är ute och knackar. Jag är genuint övertygad om att vi kommer klara det här också.
Alla blir liberaler
Liberalismen har en lång historia i Sverige. Rörelsen kan ta ära för reformer som tryck- och yttrandefriheten, införandet av folkskola och kvinnors rösträtt. På senare årtionden har Folkpartiet och Liberalerna drivit på för pappamånad, EU- och Natomedlemskap, partnerskapslagen och mer kärnkraft.
– Under hela 1900-talet så var Liberalerna för dels frihandel, dels en humanitär flyktingpolitik och invandringspolitik, säger Anders Johnson, författare med förflutet inom partiet.
Han berättar att innan 1920-talet så lutade partiets föregångare vänsterut. Därefter väntade 100 år som mittenparti. Under långa perioder ville Folkpartiet, som bildades 1934, inte ens kalla sig borgerliga. På senare år har man gått kraftigt åt höger, enligt honom.
– Att man nu kallar sig för ett högerparti är ju ett brott mot traditionen.
Li Bennich-Björkman är statsvetarprofessor vid Uppsala universitet. Hon säger att Liberalerna varit det socialliberala partiet i Sverige, där man drivit på för en marknadsekonomi, men samtidigt likt socialdemokratin värnat om välfärden. Från att ha varit näst största parti under 1940–1960-talet har trenden varit vikande.
Bennich-Björkman säger att partier som Moderaterna, Centern och till och med Socialdemokraterna vurmar för liberala tankar. Och Per Gahrton var folkpartist när han bildade Miljöpartiet.
– Så det har blivit konkurrens om den inriktningen, säger hon.
En annan orsak till nedgången är att partiet tappat sitt sociala patos, anser hon, och att Liberalerna inlett en resa mot vad hon beskriver som en relativt hårdför nationalism.
– Folkpartiet har historiskt varit ett parti med hjärta, men också intellekt, liksom hjärta och hjärna. Nu har man vare sig hjärta eller hjärna.
I och med att partiet nu återigen klarat riksdagsgränsen tror hon inte på några större omgörningar, trots att resultatet egentligen är långt under vad ett så anrikt parti borde kunna hoppas på. Snarare cementeras den nya linjen.
– Simona Mohamsson, som kanske i några lägen inför valet känt att hon inte vill vara partiledare för det här partiet längre, kommer att få en ny kraft, en andra andning, säger Li Bennich-Björkman.
Länge under spärren
Två månader efter riksdagsvalet 2022, då partiet gjorde sitt hittills sämsta val med 4,6 procent, gled partiet ner under fyraprocentsspärren i opinionen. Simona Mohamsson tillträdde efter Johan Pehrson som partiledare under sommaren 2025, och inledde med att först bedyra att man inte skulle släppa in Sverigedemokraterna i en regering. Under våren ändrades partiets inställning, vilket kulminerade i att hon kramade SD-ledaren Jimmie Åkesson.
– Då kändes det som att partiet mer eller mindre skulle spricka. Men när jag är ute nu känns det ju som att partiet är intakt, säger den tidigare partiledaren Lars Leijonborg.
Frågan om att ställa upp på valsedlarna igen tog han emot med viss förvåning.
– Om de tror att jag kan hjälpa till, varför ska jag säga nej? Och sen kändes det så här: Det är ju svårt att tänka sig en större utmaning.
I valets slutspurt känner han ändå medvinden i opinionen.
– Det har känts ett tag att det kan nog hända något spännande.
Färre socialliberala kvar
Birgitta Ohlsson var ordförande för Liberala ungdomsförbundet, demokratiminister och satt i riksdagen i 16 år för Liberalerna, men lämnade politiken efter att ha förlorat partiledarstriden mot Jan Björklund 2017.
– När flera av oss som varit mera socialliberala politiker har lämnat partiet, så har det varit färre kvar som har varit starka röster för att stå upp för det som har varit klassisk folkpartism, säger hon.
I årets val kandiderade hon för Centerpartiet, och bara dagar innan valet presenteras att hon ska leda en arbetsgrupp inom partiet för att stärka svensk liberalism. Partiet vill bli en hemvist ”för dem som tror på en stark socialliberalism” men som ”inte samarbetar med ytterkanter”. Vad som kommer att hända med sitt förra parti låter hon vara osagt.
– Men de har tagit det här beslutet, nu får de äga det, nu får de driva på den politik de tror på. Jag tror att det var ett ytterst dystert vägval.
Romina Pourmokhtari medger att det varit en smärtsam process partiet gått igenom, men att den var viktig. Hon tror att partiet behöver reflektera över sin framtid – att bli mer obekvämt och våga sticka ut hakan.
– Jag tror att det är viktigt att vi hittar tillbaka till den liberala rösten som orkar säga även det som är impopulärt och obekvämt. Det tror jag att väljarna belönar.
Själv säger hon sig aldrig ha funderat på att kasta in handduken.
– Jag tycker att Liberalerna är ett väldigt bra parti när jag får som jag vill och när jag inte får som jag vill. Vi är den permanenta starka kraften för liberalism i Sverige och jag tror väljarna också märker det.
Fakta: Liberala statsministrar
Louis De Geer, 1876–1880, partilös. Sveriges förste statsminister.
Karl Staaff, 1905–1906 och 1911–1914, Liberala samlingspartiet.
Nils Edén, 1917–1920, Liberala samlingspartiet.
Louis De Geer (den yngre), 1920–1921. Obunden.
Carl Gustaf Ekman, 1926–1928 och 1930–1932, Frisinnade folkpartiet.
Felix Hamrin, 1932, Frisinnade folkpartiet.
Ola Ullsten, 1978–1979, Folkpartiet.
Fakta: Liberalerna (och dess föregångare) i siffror
40,2 – Liberalernas högsta valresultat (riksdagsvalet 1911).
24,4 – Högsta resultatet i ett riksdagsval under efterkrigstiden (valet 1952).
81 % – Partiets tapp under efterkrigstiden (valet 1952 jämfört med 2022 års val)
36 – Antalet år i regering sedan 1900. (Kristerssons regering 2022–2026, Reinfeldt (2006–2014), Bildt (1991–1994), Fälldin/Ullsten (1976–1982), Samlingsregeringen (1939–1945), Ekman/Hamrin (1926–1928,1930–1932), Edén (1917–1920), Staaff (1905–1906, 1911–1914)).
1 – Antalet kommuner där Liberalerna var störst i kommunvalet 2022 (Landskrona, 37,78 procent).
3 – Antalet kommunstyrelser där Liberalerna haft ordförandeposten den senaste mandatperioden, enligt SKR (Landskrona, Tjörn och Tidaholm).
4 – Antalet regioner som Liberalerna varit med och styrt under senaste mandatperioden (vid halvårsuppföljningen 2024), enligt SKR.