Slutreplik
Skribenten menar (25/6) att pergolan vid Jaegerdorffsplatsen är ett uttryck för ”krass, medmänsklig realism”. Jag skulle hävda motsatsen.
Realism handlar om att se verkligheten som den är. Verkligheten är att människor i aktivt missbruk far illa av sitt beroende och att missbruket ofta leder till otrygghet och störningar i den offentliga miljön. Att kommunen bygger särskilda platser där missbruket kan fortsätta förändrar inte detta faktum.
Ingen har föreslagit att människor ska ”städas undan”. Det är en halmdocka som tillskrivs motståndarna men som ingen faktiskt har framfört. Frågan handlar inte om människovärde, utan om vilket ansvar samhället har.
Att erbjuda vård, behandling och rehabilitering är att ta ansvar. Att skapa särskilda undantag från alkoholförbudet och bygga permanenta samlingsplatser för personer i aktivt missbruk är något helt annat. Det riskerar att signalera att samhället har accepterat situationen som permanent.
Skribenten menar att problemet bara flyttar sig om människor avvisas från en plats. Det kan vara sant. Men om myndigheternas lösning endast är att ge missbruket en mer permanent adress har man inte heller kommit närmare en verklig lösning.
Vi ska självklart möta människor i missbruk med respekt och medmänsklighet. Men verklig respekt innebär också att se dem som människor kapabla till förändring – inte som personer dömda till ett liv i institutionaliserat utanförskap.
Majorna ska vara en stadsdel där hela livet får synas. Men det betyder inte att samhället ska normalisera missbruk eller anpassa det offentliga rummet efter det. Medmänsklighet och ordning står inte i motsats till varandra. Tvärtom förutsätter ett fungerande samhälle båda delarna.
Den verkliga frågan kvarstår därför:
Hjälper pergolan människor ur missbruket – eller hjälper den bara kommunen att vänja sig vid att misären består?
Skattebetalande Majornabo