Liberalerna
Prognos: 5,4 procent (+0,8)
Backa klockan ett halvår. Liberalerna, svensk politiks stora driftkucku, havererar offentligt i en direktsänd digital extrakongress. Efter år av slitningar spränger Simona Mohamsson sitt parti, i syfte att göra L valbara för folk som vill se en ny Tidöregering.
Hon till och med kramar Jimmie Åkesson – och ingenting händer i mätningarna.
Två procent. 1,8. Liberalernas existens är en felmarginal.
Dödsrunorna över den parlamentariska liberalismen i Sverige färdigställs. Ungdomsförbundet kampanjstrejkar, Jan Jönsson avgår, utbrytarpartier tar form ute i landet. Partiikonen Birgitta Ohlsson ställer upp i valet – för Centerpartiet.
Politik är en förväntanssport.
Simona Mohamsson satsade allt på blått – och vann, stort. Liberalerna kan nu bygga om och bygga nytt, i lugn och ro och med fler riksdagsmandat än tidigare, medan pressen och stressen flyttar centerut.
Regeringsmakten? De kunde inte bry sig mindre. I alla fall inte i dag.
Vänsterpartiet
Prognos: 8,3 procent (+1,6)
Nooshi Dadgostar har drivit valrörelse i motvind. Fem av åtta riksdagspartier har haft varningar för Vänsterpartiets farlighet som ett bärande tema. Den egna statsministerkandidaten Magdalena Andersson ägnade dessutom valspurten åt att peka finger och slå fast att V inte är regeringsdugligt, i spåren av en rad skandaler på lokal nivå.
Svaret? Vänsterpartiet gör sitt bästa val på 24 år och ökar mest av alla. På Socialdemokraternas bekostnad.
Vägen till makten är fortfarande lång och snårig, men Vänsterpartiet har anträtt den som ett betydligt starkare och (ännu) kaxigare parti.
Omgivningen är härmed varnad.
Moderaterna
Prognos: 19,9 procent (+0,8)
Det stora målet var en ny majoritet för Ulf Kristerssons fyrpartikoalition. Så ser det inte ut att bli, även om det var nära. Så varför det höga betyget?
Det här valet var existentiellt för Moderaterna.
I potten låg inte bara statsministerposten, utan också rollen som det ledande partiet till höger i svensk politik. Och det såg inte ljust ut.
Mätningarna pekade mot ett historiskt svagt resultat för M. Jimmie Åkesson informerade världen om att han var statsministerkandidat 2030.
Ulf Kristerssons många belackare såg ut att få rätt. Men så blev det inte.
I strid med både internationella trender och historisk erfarenhet lyckades samtliga tre regeringspartier gå framåt i valet. Moderaterna återtar andraplatsen med marginal och kombinationen M-KD-L blir nästan dubbelt så stor som SD.
Det kan tyckas absurt att gå stärkt ur en valförlust, men politik är en absurd verksamhet ibland.
Kristdemokraterna
Prognos: 6,2 procent (+0,9)
Med tanke på hur Ebba Busch har dominerat den här valrörelsen, och på hur valvindarna såg ut i augusti, hade många kristdemokrater förmodligen hoppats på en ännu bättre siffra för egen del. Som det ser ut nu räcker mandaten varken till regeringsmakt eller till några ”blocköverskridande” projekt ”i mitten”, om det nu någonsin var aktuellt.
Samtidigt: Det är mycket ovanligt att mindre partier i en regeringskoalition går framåt i efterföljande val. Men det gör faktiskt KD – mest av alla borgerliga, enligt siffrorna just nu.
Centerpartiet
Prognos: 7,1 procent (+0,4)
Liknande läge som för KD: Ett starkt resultat i backspegeln, men en liten besvikelse här och nu. Centerpartiet hade hoppats på en starkare valvind mot ”mitten”. Det hade man också behövt.
Det positiva för C är att ökenvandringen är över – man är tillbaka i rollen som riksdagens kungamakare och vågmästare. Det negativa är att alla alternativ är dåliga, ur Centerns perspektiv.
Drömmen om ett röd-blå-grönt ”mittenstyre” släcktes av väljarna. Mandaten räcker inte.
Kvar finns en rödgrön koalition med S, MP och ett tydligt stärkt V, eller att hitta ett sätt trycka gult till Ulf Kristersson – trots att även SD behövs i ekvationen.
Riksdagsvalet avgörs av vilken svekdebatt Elisabeth Thand Ringqvist väljer.
Socialdemokraterna
Prognos: 27,9 procent (-2,4)
Magdalena Andersson ser ut att nå det övergripande målet – en majoritet för partierna som inte ingår i Tidösamarbetet. Det garanterar godkänt betyg, men det är också den enda ljuspunkten i ett annars mörkt val för Socialdemokraterna.
De skyhöga opinionssiffrorna sjönk ihop till det sämsta valresultatet på 100 år.
Den tuffa attityden mot Vänsterpartiet funkade inte alls. V ökar stort – på S bekostnad.
De regeringsförhandlingar som nu tar vid får maximalt tuffa ingångsvärden. Nooshi Dadgostar kommer stärkt, samtidigt som eventuella flyktvägar mot ”mitten” effektivt stängts av väljarna. Ebba Busch kan inte rädda någon.
Den majoritet man i bästa fall kan forma kommer ha ett eller två mandats övervikt, i en riksdag som för närvarande saknar kvittningssystem. Det kan bli spännande när virussäsongen drar i gång på allvar.
Hela Socialdemokraternas valkampanj gick ut på att lansera Magdalena Andersson som en ”stark statsminister”. Statsminister kan hon bli, men stark blir hon definitivt inte.
Miljöpartiet
Prognos: 6,1 procent (+1,1)
Bara två getingar, trots en av valets största enskilda ökningar? Jo, men politik är som sagt en förväntanssport.
Miljöpartiet gick in i den här valrörelsen med starkt och motiverat självförtroende. Man hade opinionsvinden med sig, en ovanligt populär ledare i Amanda Lind och ett tacksamt utgångsläge mot en regering som drivit sverigedemokratisk klimatpolitik. Att slå det egna rekordet på 7,3 procent var en målsättning som liknade en formalitet.
Så blev det inte alls.
MP-ballongen pös ihop till den grad att man nu får fyra nya år som riksdagens näst minsta parti, klart minst av alla i det som ska bli Magdalena Anderssons regeringsunderlag.
Om inte nu, så när?
Sverigedemokraterna
Prognos: 17,5 procent (–3,1)
Det tog mer än 20 år som partiledare, men till sist fick även Jimmie Åkesson uppleva ett redigt fiasko i ett riksdagsval.
2026 skulle Sverigedemokraterna träda in i regering för första gången, eller i minsta fall ta över ledartröjan i svensk höger. Det blev inget av detta. Verkligen inte.
Var det Liberalernas fel? Var det muslimernas, som Åkesson var inne på i slutdebatten? Eller var det kanske något SD själva borde gjort annorlunda?
Sverigedemokraternas eftervalsanalys blir högintressant – och avgörande.
”1970-talets utfall beror på hur vänstern hanterar sin besvikelse”, skrev poeten Karl Vennberg en gång.
2030-talets utfall beror på hur SD hanterar sin.