Det såg ut att bli Liberalernas sista dans.
Det blev tidernas största upphämtning.
Här är berättelsen om de som tog över partiet och tog partiet över spärren.
Det såg ut att bli Liberalernas sista dans.
Det blev tidernas största upphämtning.
Här är berättelsen om de som tog över partiet och tog partiet över spärren.
Efter nio månaders kamp för överlevnad dansar Simona Mohamsson ut på scen till Håkan Hellström och nationalsången för underdogs, ”Din tid kommer.”
”Det Simona Mohamsson har gjort är otroligt.”
Så säger de alla, i partiets kärna. Den återhållsamma veteranen Lotta Edholm, den jovialiske partistrategen Johan Britz.
Och fixstjärnan, Romina Pourmokhtari. Som står strax nedanför, med blanka ögon och sjunger med.
”Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel.”
Tillsammans har de gjort det omöjliga möjligt.
Vårvinter, 2026. Johan Britz sjunker ner lite i baksätet av statsrådsbilen. Han är avslappnad nu, efter tv-duellen mot Vänsterpartiet.
– När jag går in i en studio som Aktuellt blir jag nervös. Då taggar jag upp.
Han är ny som arbetsmarknadsminister men veteran i L-toppen. En politisk hantverkare, hjärnan bakom idéer som skattefritt ISK-sparande och liberala förhandlingsvinster om arbetskraftsinvandring. Som haft ett finger med i spelet sedan Lars Leijonborg blev ”Leijonkungen” med svenska folket.
Ödesåret 2026 stör han sig på en idé som ibland dyker upp, om att ett uttåg ur riksdagen vore ett slags reningsprocess. Ett sätt för den organiserade liberalismen att börja om på nytt.
– Det är bara hittepå.
Liberalerna har ingen sådan organisatorisk kraft, menar han, utan bygger helt och hållet på att de sitter i riksdagen.
Vad händer om de åker ur?
– Då finns vi inte kvar som parti.
Under valåret jobbar Liberalernas partiledare Simona Mohamsson nästan varje vaken timme. Åker Säpobil fram och tillbaka till möten. Hon är i riksdagen och Regeringskansliet, ute i landet. Alltid med ett leende.
Sällan hinner hon mer än mellanlanda i sin nya lägenhet. Det blev en hastig flytt in i hetluften förra våren, från Göteborg till Stockholm. Förra våren blev Mohamsson partisekreterare, kort därefter partiledare.
Under valrörelsen 2022 cyklade hon runt med en lådcykel och fäste affischer på lyktstolpar.
– Jag kunde gå på Ica med smutsigt hår, keps och se ut som en råtta, säger hon.
Så är det inte i år. Om kvällarna sitter hon i sin soffa och grubblar. Taklampor har hon inte haft tid att montera. På soffbordet står en Ipad som lyser upp vardagsrummet, i handen håller hon en av sina två mobiltelefoner.
Fram till ett på natten brukar hon hålla sig vaken och chatta, trots att klockan ringer igen klockan 06.
Vem skriver hon till?
Liberalerna. Folkpartiet. Frisinnade landsföreningen. Det är inte vilket parti som helst som riskerar att åka ur riksdagen valåret 2026.
– Internt är det en peppfaktor. Det finns mycket stolthet, säger pressekreteraren Christian Brundu i statsrådsbilen på väg hem en sen kväll.
Där bak i bilen sitter Johan Britz. Ansvaret mot de som har gått före tynger honom den här valrörelsen, när allt står på spel. Statsministern Karl Staaff, och partiledaren som också blev Nobelpristagare, Bertil Ohlin.
– Det låter kanske konstigt, men det är dem jag tänker på.
Han tar det största först: det här var partiet som var med och införde allmän och lika rösträtt i det här landet. Tillsammans med Socialdemokraterna, nämner han inte.
”När man går till val säger man en sak innan valet, sedan genomförs valet – så säger man en sak efter valet.” Med sedvanligt flås levererade Johan Pehrson de bevingade orden vid pressträffen i oktober 2022, när Tidöavtalet annonserades.
Grammatiskt var det väl inte perfekt, men för liberalpartisterna var regeringens presentation chockartad av andra anledningar. Partistyrelsen hade inte ens fått avtalstexten i sin inkorg när presskonferensen hunnit halvvägs.
Beslut som landsmötet under våndor nyss hade enats om kördes över i ett svep: partiets nej till både anonyma vittnen och visitationszoner hade med SD i båten blivit ett ja.
Tidö skulle både sänka biståndet och minska antalet kvotflyktingar. Så fortsatte det. Simona Mohamsson, då partistyrelseledamot, såg rött.
I ett mejl till partiets granskningsutskott skrev hon om bristen på förankring; att det var ”extremt olyckligt, odemokratiskt och visar på bristande ledarskap”.
Sedan blev hon själv partiledare.
Januari 2026. Liberalerna störtar, i en mätning från Ekot får partiet 1,4 procent av väljarstödet.
Simona Mohamsson minns inte dagen hon bytte fot i regeringsfrågan, men hon minns hösten som ledde dit, och de svåra intervjuerna.
– Ingen trodde på det jag sa. Alla trodde att jag skulle ändra mig efter valet, säger hon nu om partiets nej till SD-ministrar.
Liberalerna ville inte ha in Jimmie Åkesson i regeringen men SD fick gärna fortsätta som stödhjul. Samtidigt hade Mohamsson varit övertydlig med att stanna kvar hos Moderaterna, som verkade planera för en regering med just Sverigedemokraterna.
Det var inte lättbegripligt.
Partiets strateger hade gjort allt. Rådfrågat systerpartier i europeiska Alde och norska Venstre, studerat misslyckade liberala valrörelser, undersökt den svenska opinionen kors och tvärs.
Skulle hon i varje scenario efter valet kunna hålla fast vid att inte släppa in SD i regeringen?
Till sist var beslutet Simona Mohamssons att ta.
Sju dagar efter den rekordlåga mätningen, den 6 februari, har hon bestämt sig för att ”trycktesta” Jimmie Åkesson.
Hon bjuder in SD-ledaren till ett möte på sitt arbetsrum i Regeringskansliet. Han går dit i tron att det ska handla om tonårsutvisningarna. När Åkesson slagit sig ner frågar hon i stället: ”Ska vi gå rakt på sak?”
Mohamsson föreslår ett omvänt Tidöavtal. Där Liberalerna får igenom politik, mot att SD får sitta med i regeringen.
Hon ser Jimmie Åkesson i ögonen och säger: ”Det här innebär, bara så att du vet, att jag lägger min bricka som partiledare på bordet.”
Mars. Simona Mohamsson går i galopptakt mot riksdagens presscenter. Hon och Jimmie Åkesson är där för att presentera ett hemligt avtal. Det är hennes tur nu, att kasta ett landsmötesbeslut överbord, och chocka de redan prövade liberalpartisterna.
”Sverigelöftet” innehåller en rad sakpolitiska överenskommelser, men har egentligen ett syfte: att gå emot det egna partiets gemensamma beslut och ge SD ministerposter.
Sedan kommer den, kramen.
I en annan värld, borta på föräldraledighet, är Liberalernas fixstjärna nollställd framför tv-sändningen. Romina Pourmokhtari har känt Simona Mohamsson i över ett årtionde, och vet vilken omläggning partiledaren vill göra.
Kramen?
– Den kändes ingenting, säger hon ett par månader senare, tillbaka i valrörelsen igen.
Hon tar upp en slogan fritt ur minnet, från när vännerna ”Roro” och ”Simme” tävlade om att bli Luf-ordförande: ”Simona – den som ger en kram när man behöver det.”
– Jag var den som skrämde skiten ur folk, och hon kramades. Så för mig var det inte så chockerande som det uppenbarligen var för svenska folket.
De har alltid gått sida vid sida, men också tyckt olika om det mesta.
– Om man växer upp i Överlida och driver glasskiosk har man en annan bild av samhällsproblemen än om man växer upp i Hallonbergen och går i samma skola som Rawa Majids bombmakare, säger Pourmokhtari.
Partiledaren beskriver hon som storasystern – en solstråle utan dess like – hon är glad, skrattar, har jättemycket energi.
– Det är en stor fördel om man ska göra en sån vändning som hon gör. Om man ska orka säga, ja ja, kalla mig för ”äckliga Mohammedsson” då. Och bara köra vidare.
Den där vändningen om Sverigedemokraterna – den har de gjort båda två, det påminner sociala medier om.
”Väldigt naivt att tro att Sveriges tredje största parti skulle rösta på andra partier utan att kräva något tillbaka. Att sitta då och förhandla med företrädare för ett rasistiskt parti med nazistiska rötter är inte tänkbart.”
Så skrev Mohamsson år 2018 angående borgerligt samarbete med SD. Ett år senare gjorde Romina Pourmokhtari ett av sina mest kända inlägg på Twitter:
”Ebba Busch Thor kan fortsätta dricka sitt jävla kaffe med Åkesson medan vi bedriver vår antirasistiska politik thank u very much.”
De har omvärderat det där.
Nu går de till val på att Liberalerna behövs, tillsammans med SD.
– Annars blir svensk politik bara en konservativ höger och en socialistisk vänster, säger Romina Pourmokhtari.
Duon har blivit garanten för att SD ska få ministerposter.
När började problemen?
I partiet finns olika uppfattningar om det. Redan när Birgitta Ohlsson utmanade Jan Björklund säger någon. En annan drar rusdryckesfrågan ur ärmen. Den som klöv Liberala samlingspartiet år 1923. En konflikt som lämnade förbudsvänliga frisinnade på ena sidan, och motståndare till ett alkoholförbud på den andra. Grupperingar som har levt vidare och i modern tid lite slarvigt kallas för socialliberaler och kravliberaler.
Många är i alla fall de avhoppare som säger: när L öppnade för samarbete med SD, under Nyamko Sabunis ledning 2021.
Arbetsmarknadsminister Johan Britz håller inte med.
– Vi gick snett redan i valrörelsen 2010, när vi rycktes med i Socialdemokraternas och Moderaternas avståndstagande mot SD. När spelet om vem som tar vem blev viktigare än sakpolitiken, säger han.
22 mars. Nio dagar efter kramen håller partiet ett extrainsatt landsmöte. L-ledningen har gjort Sverigelöftet till en kabinettsfråga, och nu ska partiet rösta om förtroendet för Simona Mohamsson.
Fast så lätt ska det inte gå att ha ett ödesmöte i Liberalerna.
”Jag hör ingenting”, kvider någon. ”Vi måste ha ett möte där människor får prata”, ryter en annan, när flera ombud inte lyckas komma in i mötet.
”Man kan inte ha ett personval på en post som inte är vakant”, noterar ett tredje ombud och dömer ut mötet som sådant.
Efter fyra timmars tekniskt strul, folkpartistisk förkärlek till formalia och ett presidium som ser ut att vilja låta själen lämna kroppen står det klart. Simona Mohamsson har klarat sig med 95 röster för bifall, och nästan lika många blanka, i tyst protest.
Dagarna som följer lämnar tunga namn som Jan Jönsson, Maria Leissner och Malin Sjöberg Högrell i strömhopp. Det ser ut som att partiets hjärta – ännu en gång – går itu, och att ena halvan går upp i rök.
Simona Mohamsson ser möjligen annorlunda på saken.
Det som händer är inte bara dåliga nyheter. Den interna oppositionen har avpolleterat sig själv. Och Mohamssons gäng från åren i Luf kan styra partiet framåt.
Det har sagts att liberala partier är en anomali. Risken finns att de imploderar, eftersom liberala politiker slåss för individens frihet mot kollektivet – men ändå tvingas ta kollektiva beslut.
Johan Britz skrattar till när han hör det.
– Det har väl mindre med liberalism att göra och mer med partikultur. Hos oss har de som gått emot ledningen länge premierats.
Det har de ändrat på nu, konstaterar Britz.
– Vi är inte framme, men många av dem som har en annan idé om hur man ska förhålla sig till att vara ett politiskt parti har ju lämnat. Och det är bra.
Juni. Romina Pourmokhtaris son är knappt fyllda tre månader, och Liberalernas vallokomotiv, klimat- och miljöministern är tillbaka i tjänst. Får hon sova?
– Han sover! Och jag ligger vaken och tänker på partiet.
Hon ser bort över Visbys raka horisont, ler från öra till öra och säger att det är underbart med ett mysigt varmt element ovanpå sig mitt i natten. Med sin man på vänster sida, och spjälsängen till höger, försöker hon gömma skenet från mobilen.
– Jag brukar alltid säga att ”älskling, det är bara en liten period. Snart blir jag normal igen”, men det brukar inte bli så.
Romina Pourmokhtari säger också:
– Jag ligger där och tänker på hur vi ska stanna kvar i riksdagen, och skriver sms till Simona.
Så tillbringar duon sina kvällar och nätter det här valåret. Med meddelanden, fram och tillbaka.
Vad handlar de om?
– Om hur vi ska rädda det här partiet, säger Simona Mohamsson efter en intervju på ett bibliotek i Rinkeby.
Och inte sällan om hur de ska hantera olika människor.
– Romina är en av mina närmaste, både bland kollegor och vänner. Vi har gjort det här ett tag tillsammans.
Sedan säger hon:
– Det är vi som leder det här partiet.
Romina Pourmokhtari nickar instämmande, några veckor senare.
– Om både jag och Simona tycker att något är en bra idé, känner vi oss rätt trygga med att partiet också tycker det.
Så var det redan när de styrde ungdomsförbundet. Då tyckte de olika om nästan allt men kom överens, innan nyhetsrubrikerna sattes. I dag funkar det på samma sätt.
– Vi kommer överens. Eller, hon är ju chef, så hon kommer överens med andra i ledningen. Men i det som sedan syns i nyhetsrubrikerna, finns både hon och jag.
Sommaren 2026 är Simona Mohamssons lådcykel utbytt mot en kampanjbuss. Jobbet är inte det minsta som hon hade tänkt sig, berättar hon. Vid en valförlust står hon längst ut på plankan.
– På valdagen hänger det på mig, om det finns ett liberalt parti kvar i Sveriges riksdag eller inte.
Simona Mohamsson gör det här på lånad tid. Hon är inte ”någon sosse som kan sitta i riksdagen i fyra decennier”. För henne är det allt eller inget.
Partiledaren gillar att visualisera valnatten. Hur hon ska agera om hon gör det omöjliga möjligt, och räddar partiet kvar i riksdagen.
– Det är nästan så att jag skulle vilja gå ut och ge långfingret till alla som trodde att det inte skulle gå.
Juli. Simona Mohamsson tillbringar Sverigeturnén längst bak i bussen. Gång på gång påminner hon kollegorna om att kampanja ”in i kaklet”.
Fast även ledaren tvivlar.
Sommaren har inte blivit som hon tänkt sig. I SCB:s stora partisympatiundersökning i juni fick partiet 2,5 procent. I DN/Ipsos avrundades L till 1 procent, ännu ett bottenrekord.
– Varje dag sitter jag och tänker: Gör vi rätt saker? Det spelar ingen roll hur snabbt du springer om ingen annan springer med.
Johan Britz tillbringar några få lediga dagar i Roslagen. Vad står på spel – för honom – om Liberalerna faktiskt åker ut?
– Det vore så klart tragiskt, och tråkigt. Men för egen del behöver jag inte hålla på med politik, säger han.
I en annan del av turnébussen ser Lotta Edholm lite jagad ut. Simona Mohamsson har precis kört runt Martin Melin i en kundvagn inne på Willys, till alla fotografers glädje.
Själv är hon ”stel som en pinne”, jippon har hon generellt svårt för.
– Det är tur att vi är olika.
Lotta Edholm är andre vice partiledare, och beskriver sig själv som ”extremt erfaren”. Ett slags nestor, som juniorerna i partitoppen gärna rådfrågar.
Frågan är: lyssnar de?
Mot slutet av resan gör bussen ett symboliskt stopp i Västervik. Det var här, i valrörelsen år 2002, som förslaget om språkkrav för medborgarskap såg dagens ljus.
Socialdemokraterna kallade förslaget för ”rasistiskt” och så var debatten igång.
– Väljarna var för eller emot ett politiskt förslag. Det är det man alltid försöker uppnå, säger Lotta Edholm.
På en månad lyfte partiet till 13,3 procent i riksdagsvalet.
Under 2026 letar liberala politiker och tjänstemän med frenesi efter en sådan X-faktor. De smattrar ur sig förslag, Liberalerna blir en ”popcornmaskin”. Skattefritt ISK-sparande upp till 500 000 kronor. Höjd promillegräns för sjöfylleri. Förbud mot fula skolor.
Om nätterna brukar Simona Mohamsson och Romina Pourmokhtari sms:a om saken. De söker efter ”the it-question”.
– För det kanske är så, att två veckor innan valet så lyckas Liberalerna, som vi gjorde 2002, att hitta den där frågan som vänder allt, säger Simona Mohamsson.
Lotta Edholm varnar för den strategin.
– Den dagen man börjar söka efter frågan som ska lösa ens problem, då tror jag redan att man har förlorat.
Augusti. I sitt valtal i centrala Stockholm, med mindre än tre veckor kvar till valet, vädjar Mohamsson öppet om stödröster.
– Till dig som gillar Jimmie och hans engagemang för tandvård, rösta på L i höst! skanderar hon.
Det är en blågul regering hon vill ha. En mittenregering är utesluten, säger hon efteråt.
– Dörren är totalstängd, låst, nyckeln är bortkastad. Det kommer aldrig att hända.
För att förstå Simona Mohamssons högersväng måste man minnas Januariavtalet, regeringssamarbetet mellan S, MP, C och L från 2019. Liberalerna underordnade sig S, och blev straffade av borgerliga väljare i opinionen. Det är så L-ledningen ser på saken.
”Borgerligt maktövertagande” har sedan dess blivit viktigare än aversionen mot SD.
– I många ekonomiska frågor skulle vi nog hamna höger om Moderaterna. Kanske mest höger i vårt gäng, och det tror jag är bra, säger Simona Mohamsson.
Tre dagar tidigare har Jimmie Åkesson satt dolken i ryggen på Liberalerna. Det ser i alla fall så ut, när han uppmanar både sina och borgerliga väljare att inte stödrösta på L – såvida de inte når 3,5 procent med tio dagar kvar till valet.
Vad händer?
Liberalerna hittar inte valrörelsens X-faktor, de blir den.
Under upploppet vaknar laget runt Simona Mohamsson upp till toppnoteringar i opinionen, partiet spurtar mot riksdagsspärren och förbi i flera mätningar. Det är efterlängtat, men Romina Pourmokhtari låter sig inte svepas med i glädjeyran.
Hon minns förra valrörelsen. Från det att Nyamko Sabuni avgick ett halvår före valdagen:
– Till att Johan Pehrson och jag satt i ett rum och frågade oss: ”Jaha, hur gör vi nu?”.
Sedan kom siffrorna.
– Folk fattade Johan.
Då, i solskenet, slappnade hon av för första gången.
– Jag satt och drack en bärs på en uteservering och kände att Johan kommer lösa det här. Men han peakade för tidigt. Vi kom in med nöd och näppe.
Nu vill hon inte att L hamnar för högt före valdagen.
– Det finns en sweet spot. Ligger man över fyra procent backar folk från stödrösttanken. Vilket nästan är farligare, säger Pourmokhtari.
Den lilla skaran i toppen som kämpar i motvind, blir de ännu mer sammansvetsade nu?
– Nej, det tär, om jag ska vara helt ärlig. Folk är trötta, stressade, svettiga.
Hon berättar att i kretsen runt Simona Mohamsson började alla leta fel under månaderna på botten. Hos varandra, och i strategin.
– Det är väldigt krävande, säger Romina Pourmokhtari.
Valrörelsen närmar sig sin slutstation, men vem kör egentligen?
Johan Britz har i medier pekats ut av anonyma källor som den verkliga makten i partiet. En senior strateg som föst den unga partiledarstaben framför sig, särskilt i relation till Sverigedemokraterna.
Hade L kunnat stå med ena benet hos högergänget, och samtidigt säga nej till SD, hade man gjort det. Så säger Johan Britz.
– Men det funkade inte hos väljarna. Jag var inte ensam om att dra den slutsatsen.
Det stör honom, att det måste finnas någon hemlig gubbe bakom.
– Det är provocerande att en kvinna inte kan vara chef.
På ett grekiskt kafé i Stockholm någon vecka före valet går Romina Pourmokhtari längre än så.
– Det är jävligt banalt och ganska kränkande, säger hon.
Pourmokhtari berättar i samma andetag att det var hon och Simona Mohamsson som diskuterade huruvida Johan Britz skulle bli en bra minister.
– Det var vi två som var så här: ”Du kanske kan få vara med i vår liga.”
Nära midnatt tystnar musiken på valvakan. Simona Mohamsson överröstar applåderna.
– Vänner. Det här är historiskt. En historisk upphämtning, säger hon från scenen.
På golvet, i samtal med journalisterna, är statsråden eniga. Simona Mohamsson har räddat det här partiet.
Liberalerna klarade sig kvar i riksdagen, men riskerar att förlora regeringsmakten.
Romina Pourmokhtari rannsakar sig själv. Varje samtal, debatt och inlägg i sociala medier ser ut att ha spelat roll.
– Det är nästan värre när det är så här jämt. Om jag hade gjort någonting mer, hade det räckt hela vägen?
Johan Britz minglar in från sidan.
– Vi gjorde det! Det är ISK-effekten!