Frågan: Är fisk i mikron en acceptabel del av det moderna arbetslivet?
Jag trodde länge att det fanns vissa oskrivna regler som bar upp ett civiliserat jobbliv. Man snyter sig inte ljudligt i öppet kontorslandskap. Man tar inte kollegans mjölk utan att fråga. Man bokar inte ett mötesrum för att sedan sitta där ensam och äta banan. Och, framför allt, man micrar inte fisk.
Ändå har jag nu flera gånger bevittnat hur till synes väluppfostrade vuxna människor med tillsvidareanställning ställer in sina matlådor med lax, torsk eller någon mer svåridentifierad rest från gårdagen i den gemensamma mikrovågsugnen och sedan återvänder till sina skrivbord medan hela arbetsplatsen långsamt fylls av doften av lågvatten, hamn och uppgivenhet.
Det är på ett märkligt sätt både aggressivt och helt vardagligt. Ingen säger något rakt ut, men man ser hur folk stelnar till. Någon öppnar ett fönster. Någon annan går en onödigt lång omväg till kopiatorn. Alla lider, ingen ingriper. Det är som att vi kollektivt har bestämt oss för att konflikträdsla är ett rimligt pris att betala för att slippa uttala orden: ”du kan inte värma fisk här”.
Är det jag som är orimligt känslig? Är fisk i mikron en fullt acceptabel del av det moderna arbetslivet, något man bara förväntas tåla på samma sätt som dåligt kaffe och passivt aggressiva autosvar?
/Kontorsslav
Farshid Jalalvand svarar: Framhärda tills din inre viking vaknar
Bästa Kontorsslav,
Ibland när jag ställs inför olika dilemman försöker jag tänka mig hur människor genom historien har handskats med dylika problem. När jag känner mig trött efter en heldag bakom datorn tänker jag på att för bara 200 år sedan var den stora majoriteten våra förfäder bönder. De fick slita i sitt anletes svett hela dagar, året om och fick trots det inte alltid ihop levebrödet. Fritid, semester och nöjen existerade knappt i deras värld. Livet var hårt och brutalt. I det ljuset känns mina egna vedermödor rätt futtiga.
Jag skriver det för att säga detta: hur blev folk så här veka? Fram till 1700-talet var det inte ovanligt i Sverige att fähusdelen för boskap var ihopbyggt med bostadsdelen för människor. Det vill säga, man befann sig bokstavligt talat under samma tak som grisar, höns, getter och kor, och deras avföring. Dessutom eldade man och lagade mat i samma hus, där en familj på 10-12 personer kunde trängas ovanpå varandra. Fisktunnor kunde stå i ett hörn, saltat kött i ett annat. Hundar, katter, råttor, möss rände runt. Avlopp och duschar existerade inte. Klädesplagg gick i arv.
Tror du någon klagade på att lukten av uppvärmd fisk i den miljön?
Idag har vi degenererat till ett i sanning klent folk. Man kan knappt vistas på någon arbetsplats i landet utan arga lappar om att ”PARFYMER UNDANBEDES Å DET BESTÄMDASTE” eller något gnäll om “FISK I MIKRON”. Skärp er, por favor!
Det här landet bestod en gång av vikingar som härjade, rövade och satte skräck i hela kontinenten. Idag kapitulerar deras ättlingar inför alltför starka dofter. Så här kan vi inte ha det.
Min uppmaning till dig är denna: utsätt dig för mikro-fisk varje dag tills du lär dig gilla – nej, älska det. Lär dig framhärda tills din inre viking vaknar och ryter som ett lejon. Vi lever i en kall värld. Vår resiliens måste sträcka sig förbi lukten av uppvärmd fisk.