Alla pizzerior, napolitanska syltor och toscanska lyxrestauranger till trots – vågar man ändå påstå att det italienska köket inte existerar? Ja, i alla fall enligt en debattbok med just den titeln.
Det var Alessandro, som hade samtalslektioner med oss om italiensk kultur på språkkursen i sicilianska Cefalù, som ledde in mig i dessa kätterska banor. Han älskar sin hembygd men är också en provokatör som gärna utmanar omvärldens bild av Il bel paese. Flera gånger hänvisade han till ”La cucina italiana non esiste” med undertiteln ”Lögner och falska myter om produkter och så kallade typiska rätter” av Alberto Grandi och Daniele Soffiati, som även driver en blogg med liknande innehåll.
Jag lyckades beställa skriften i den lokala bokhandeln av en påtagligt road expedit, men jag mäktade inte utröna om det var bokens titel eller mitt tafatta tungomål som fick henne att le så förstulet.
Tillbaka på skolan visade jag stolt vad jag köpt för vår egentlige språklärare – hårdrockaren Davide som trots begynnande flint kan kamma ner ett tunt hårsvall på ryggen, en mångsysslande traditionalist som ömt vårdar den lilla stadens biograf från förra seklets början.
Sydeuropas matkultur – genuin eller påhittad – har helt enkelt en oemotståndlig lockelse.
Davide var måttligt road av min bok, och hans dom utan nåd:
– Ta ut den ur klassrummet!
Nåväl. Jag har stavat mig igenom skriften, som förvisso inte kan mäta sig med Galileo Galileis och Giordano Brunos uppgörelser med katolicismens världsbild, men som för dagens gastro-nationalister torde ha liknande sprängkraft.
Jo, visst existerar pizzor och pinsor, långa och korta pastasorter, ostar av alla de slag liksom recept från stövelskaftet, klacken, framfoten och öarna – det är inget som boken hymlar om. Poängen är att det inte rör sig om ett uråldrigt italienskt kök utan moderna påhitt från främst 1970-talet och med rötter mindre i Italien än i kommersialismens USA – av alla länder. Hela den europeiska självbilden får sig en törn.
Få länder har haft så stor utvandring som Italien, beroende på utbredd fattigdom både i norr och söder. Det var knappast några läckerheter som serverades hos 1800-talets utarmade lantarbetare. Kunde man föda barnen med lite polenta (majsgröt), var det gott nog – om inte återstod att borda en oceanångare.
I smältdegelns USA trängdes friulier, sicilianare, ligurier, sarder med varandra i de italienska grannskapen i en rad städer – det var långt ifrån bara New York som hade ett Little Italy. Och det var där som dagens populära recept prövades fram vid grytorna i takt med att invandrarna genom livsmedelsindustrins framväxt fick tillgång till och råd med allt fler råvaror.
Ta tomaten, som är så förknippad med italienskt kök. Den fick sin stora spridning och blev en stapelvara för hela året först när konservburken såg dagens ljus.
Även pastan fick sin stora spridning bland Amerikas italienare. Populariteten fördes över till hemlandet med återvändare, vilket fick fascismens nationalistiske diktator Mussolini att fördöma pastan som en utländsk import.
Och pizzan? Från början syditaliensk fattigmansmat, av varierande och ofta hälsovådlig kvalitet med ytterst lite av det vi kallar topping. Även här var det USA:s italienare som stod för standardisering och lyft.
Italiens egen ekonomiska boom efter kriget – med kylskåp, bilar, stormarknader och tv-apparater – gav möjlighet att skapa och sprida nya matvaror och rätter. Allt det behövde säljas in, och författarna radar upp det ena exemplet efter det andra på hur ursprungsmärkningen DOC, som står för origine controllata (ursprung kontrollerat), borde bytas ut mot DOI vilket mer rättvisande skulle stå för origine inventata – ursprung påhittat.
Gamla italienska rötter säljer, och de får gärna ha en lätt doft av hönsgödsel från någon lombardisk by som vi tror oss minnas från en film vi såg i ungdomen.
Åtskilliga historier – eller ”berättelser” som det heter på nutida politiskt språk – om recept och vinmakare har fantiserats ihop av fiffiga pr-makare. Vi svenskar är inte förskonade; det är inte bara Italiens egna marknadsförare som fuskar. På vårt Systembolag finns flera populära viner med namnet Enzo Bartoli, som den svenske importören lanserade med en detaljerad historia om en vinbonde från Piemonte. Det avslöjade blågula vinhuset nöjer sig numera med att oblygt tala om ”myten” Enzo Bartoli, en myt som marknadsföraren således själv hittat på.
Och här i Göteborg kikar en reklamskapad Joe Farelli ner på Avenyn för att dra in publik på restaurangen som låtsas ha rötter i New Yorks Little Italy.
Sydeuropas matkultur – genuin eller påhittad – har helt enkelt en oemotståndlig lockelse. Det insåg även forskaren Ancel Keys från USA, som på 1940-talet lanserade en hälsosam diet med mycket grönt. Succén kom först när han utökade titeln på sin bok ”How to Eat Well and Stay Well” med tillägget ”The Mediterranean Way”. Det som vi i dag kallar medelhavskost är säkert nyttigt, men våra italienska författare konstaterar spydigt att det finns ingen plats runt Medelhavet där man äter just så som denne amerikan förordade.
Nej, efter allt detta behöver jag ny energi och tänker koka ihop en pastarätt. Vad sägs om Spaghetti alla puttanesca med tomat, oliver, kapris och sardeller? ”Den lilla horans spaghetti” har namnet till trots inte vällt ut från någon gammal bordello utan svängdes ihop på ön Ischia en sen kväll av en påhittig krögare med tomt kylskåp sedan några hungriga vänner tjatat på honom och ropat: ”Fixa fram en hora!”.
Buon appetito!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.