Mia Skäringer är trött på att gömma sig bakom sina roller. Nu vill hon i stället bjuda in till en publik självrannsakan.
– Det är som att hälla ut den där ryggsäcken som min kvinnosjäl bär på, säger hon om nya soloshowen ”Mia, myself and I – sista måltiden”.
– Det blir en resa in i mitt huvud och det har jag väl egentligen hållit på med länge, men den här gången går jag lite längre. Nu är det mer mina egna fula sidor jag blottar, avslöjar hon med tillägget:
– Man har ju inte så mycket att förlora längre och då blir man också modigare.
Identitetskris
Med showen bjuder Mia Skäringer in till 50-årskalas med sig själv och cellisten Linnea Olsson som värdar.
Har du någon 50-årskris?
– Jag vet inte, jag tycker att jag har varit i kris för det mesta. Jag är stark på förmiddagen och krisar på eftermiddagen. För mig har livet alltid varit upp och ner. Därför har jag svårt att avgöra om det handlar om en 50-årskris, adhd eller något annat.
Däremot tror Mia Skäringer att steget över 50-strecket kan utlösa en identitetskris när barnen flyttar ut och man plötsligt får mer tid för sig själv.
– Vem är jag när jag inte längre ska lösa alla andras problem i den här sambandscentralen? Ska jag börja spela ”Block blast” eller sitta med en kopp kaffe och bara tomglo? Jag har ingen aning!
Titeln på din nya show lyder ”... sista måltiden”. Är den ett bokslut?
– Det är absolut en blinkning till att det här nog blir min sista egna föreställning. Jag kämpar med kronisk hjärntrötthet och värk, och det kostar på både kroppsligt och psykiskt. Därför gör jag en lite intimare föreställning den här gången.
Manligt kaos
I Bibeln blir Jesus förrådd under den sista måltiden. Vem är din Judas?
– Jag är min egen Judas. Ju mer vin jag dricker den här kvällen desto mer avslöjar jag mina delpersonligheter, min dubbelmoral. Särskilt Tabita, som är den del av mig som vägrar hålla käft! Hon läxar inte bara upp gubbar och svin, utan även mig när jag fladdrar iväg.
”Avig Maria…” och ”... hur helig som helst”. Titlarna i dina verk innehåller ofta bibliska blinkningar. Är du religiös?
– Jag gillar religiösa teman, men jag skulle inte säga att jag tror på Gud. I varje fall inte Gud som en gubbe i himlen, utan mer som en kraft som finns i oss alla.
– Däremot har jag tänkt mycket på det Stagnelius skrev om att ”Kaos är granne med Gud”. Det tycker jag inte riktigt håller, för det är bara mäns kaos som alltid har fått vara granne med Gud.