När detta skrivs, i gryningen måndagen den 14 september 2026 är det efter en oerhört dramatisk valnatt. När mina kollegor frågade mig hur jag trodde valet skulle gå på valdagens eftermiddag, i den där blanka timmen när allt är gjort, inga mer argument kan kastas ut, och allt är upp till väljarna, så sa jag att det blir oerhört jämnt. Att ingen segrare finns förrän på onsdag eftermiddag klockan 16.00 och då faller det till slut ut så det blir två mandats övervikt för de rödgröna. Magdalena Andersson blir statsminister men med svåra förhandlingar.
Den prognosen gjord med magkänslan efter 32 års partimedlemskap kan mycket väl slå SVT:s Valu, som återigen ser ut att ha missat grovt. Och borde läggas ner.
När detta skrivs är mandatfördelningen 176-173 till de rödgröna. Och det absurda läget infinner sig att närmast identiska resultat kan bli seger eller katastrof, beroende av hur de där två mandaten som likt Linus på linjen, faller ut.
Socialdemokraternas 28 procent, det sämsta valresultatet sedan innan de manliga arbetarna fick rösträtt, gör att slutsatsen blir att Hjalmar Branting tycks ha haft större framgång hos sin tids branting-moderater än Socialdemokraterna i detta val hade med sin övre medelklass. De tidiga analyser jag sett av väljarströmmar i olika distrikt är att S verkar backa även i dessa klassiska moderat-fästen. Strategin att varna för SD har inte fungerat. Men är det ett nederlag, eller en seger? På ett plan är 28 procent naturligtvis ett nederlag efter att ha för några månader sedan legat sju, åtta procent högre.
Samtidigt tycks ju detta val allt mer som ett proportionerligt parlamenstval men i ett slags indirekt tvåpartisystem. Allt avgörs, även hur dessa 28 procent ska förstås och tolkas, om det ska firas eller byggas tribunaler av, handlar om hur det går med regeringsmakten. Så medan rösterna räknas kan vi börja i en annan ände.
Hade Socialdemokraterna kunnat ha en annan strategi än man hade i detta val? Jag tror att det smärtsamma och sorgsna svaret är ja. För detta val, liksom förra valet förloras ett närmast ointagligt försprång i valrörelsens sista skälvande veckor på socialdemokratins oerhört dåliga självförtroende.
Man vågade inte vinna det här valet, Man vågade inte vinna det som stolta socialdemokrater, utan var hela valåret livrädda att det ointagliga försprånget skulle rinna dem ur händerna. Det var som en skidstafett på OS eller VM där sossarna på sista sträckan ledde med tio procentenheter när sista varvet och sista backen återstår, men istället för att sätta fart som ett jehu för att inte låta borgarna där bakom ska kriga ikapp och vinna på upploppet, så tog man det lugnt. Rädslan att ramla åt höger eller vänster, gjorde att bästa strategin ansågs vara att åka långsamt och ploga sig nerför backarna. Som en femåring åker nerför en backe. Men så vinns inga skidlopp på VM. Och riksdagsval är OS eller VM.
Och borgarna har jagat och gjort allt i sin makt för att komma förbi. De har plötsligt sett den röda ryggen mellan träden och satt fart med förnyad energi. Högern har fått mellantider och känt energin växa stavtag för stavtag och opinionsmätning för opinionsmätning och nu står vi där med ett resultat som kräver målfoto och skiljenämnd.
Och jag tänker att alla lag som har avancerade spelsystem för hur man vinner utan att göra mål kan då och då vinna en match, men vi älskar ändå mer lagen som kämpar allt de har. Inte de som rädda att förlora.
”Socialdemokratin tycks aldrig lära sig av sina misstag”
Det orättvisa i detta är de tiotusentals medlemmar i sossarna som kämpat som galningar för att knacka och ringa fram en valseger. Orättvist också för det offensiva ekonomiska program som sossarna antog när det var tio dagar kvar och man kastade in en tandvårdsreform som LO-förbunden slagits för i ett decennium och då knappt hann diskuteras i valdebatten.
Katalys har i våra valanalyser efter högersegervalen 2014, 2018 och 2022 konstaterat att S valprogram kom så sent att de reformer inte hann dominera valet. Socialdemokratin tycks aldrig lära sig av sina misstag. Det är mycket tröttsamt. Vänsterpartiet krigade hårt och gick fram, liksom alla partier utom SD och S. Men SDs tapp var självskapat genom att partiet ensamma drog in Liberalerna i riskdagen, och eventuellt ger det Tidö segern. Så man kan också välja att se att SD fick sina siffror plus Liberalernas, i så fall är det deras bästa val någonsin.
Det kan när alla siffror finns visa sig, vilket jag varnade bero på en demobilisering av klassiska S-väljare som sänkte både valdeltagandet och socialdemokratin. Men det kommer inte som jag redan nu anar i den interna debatt som bubblar upp bero på ett för radikalt S- program eller Vänsterpartiets usla koll på sina listor.
Socialdemokraternas svaga resultat är partiets eget fel. Så här skrev jag i maj i Aftonbladet:
”Det största uppenbara hotet mot en rödgrön seger är att socialdemokratin inte känner den nya vindriktningen. Att man inte läser landskapet rätt. Att man mäter bakåt i stället för att sikta framåt mot den debatt som är möjlig. Risken är att den rödgröna politiken inte får maximal luft under vingarna. Eller att det är Miljöpartiet och Vänstern som får väljarströmmarna, medan S-ledningen sänder ut signaler av uselt självförtroende och som en papegoja hakar upp sig i sitt ständiga tal om samarbete med dem som svenska folket vill bli av med.”
Socialdemokraterna har en slags dödsskräck som man måste komma ur. De ledande strategerna och politikerna, som varit samma sedan man började förlora val har en egenhet: de tror inte att socialdemokratin kan vinna val på sin egen politik. Och de verkar inte brinna för att genomföra socialdemokratins program. De är ute efter en regerinsgmakt som de ständigt förlorar eller tappar bort. De har inte vunnit ett riksdagsval med rödgrön majoritet sedan 2002.
Det är 24 år sedan. Jag tror ärligt talat att utan att dessa ”strateger” byts ut och denna förlorarmentalitet i toppen byts ut, så kommer denna socialdemokratiska förbannelse aldrig att brytas.
För man vinner inga lopp, eller val, avstannande, livrädda att ramla eller förlora. Val vinner de som gör allt för att vinna. För att man tror på någonting så mycket att man är beredd att förlora.
Daniel Suhonen, chef och verksamhetsledare Katalys, talskrivare åt Håkan Juholt och grundare av S-föreningen Reformisterna