Förberedelserna för paret Ryzjaks bröllop hade pågått en tid.
Leonid, 43, har varit placerad som soldat i Pokrovsk vid frontlinjen i öst. Där har han varit del av de enheter som styr bombdrönare mot de ryska invasionsstyrkorna.
Vid månadsskiftet augusti-september fick han ledigt och åkte hem till fästmön Ljudmyla, 33, i ett Kiev som stod under upptrappade anfall. När paret gick till myndigheterna för att boka in en vigselceremoni så gick larmet om attacker, så att servicekontoret fick stänga.
Det skedde sex dagar i rad. Till sist, förra helgen då anfallen avtog med anledning av att USA:s sändebud kom till Kiev från Moskva, lyckades de boka en tid på tisdag förmiddag.
När de gick och lade sig på måndagskvällen gick larmet i deras hemkvarter.
Fick grävas fram
Leonid och Ljudmyla vaknade av en smäll. Ett ryskt anfall från luften hade slagit ned i en lagerlokal på andra sidan gatan. Tryckvågen krossade deras fönster, satte gardiner i brand och slog sönder möbler.
De flydde omedelbart och tog med sig Ljudmylas sexåriga dotter och två hamstrar till närmaste skyddsrum. Katten hade sprungit och gömt sig.
Ryska robotar och drönare fortsatte att slå ned i Kiev under fem timmars tid.
På morgonen gick familjen tillbaka upp till sin förstörda lägenhet. Den vita och broderade klänning som Ljudmyla hade strukit kvällen före fick grävas fram bland bråte och splitter. Tyget hade massvis av pyttesmå hål.
Leonid hittade sin folkdräktsskjorta med brodyr som matchar klänningens, men byxorna låg begravda. Han tog arméns kamouflagebyxor.
Inga garantier
Nya anfall rasade under tisdagsmorgonen. Katten dök upp igen. Ett finklätt brudpar klev ut i förödelse utanför sitt hem.
– Det är lugnt, vi tar oss igenom det här, sade Leonid.
– Om gud gav mig en fortsättning på livet, varför skulle jag skjuta upp det? För någon tog det slut. Och vem kan garantera att det här inte sker igen i morgon? Att det blir en morgondag för oss? Här och nu har jag i alla fall rätt att vara lycklig. Både han och jag, sade Ljudmyla.
På utsatt tid, klockan 10.40, stod de redo vid vigsellokalen. Flyglarm, igen. De fick vänta i tre timmar till.
– Jag hann inte ens renovera färdigt därhemma, skämtade Leonid, när de till sist gick in för att bli make och maka.
– Jag har aldrig varit med om en så här spektakulär dag, sade Ljudmyla.