Det största jublet hördes på det minsta partiets valvaka. Och den korta glädjen kunde väl Liberalerna få, upphämtningen efter fyra år kring 2 procent till 5,5 procent enligt en prognos under valkvällen är historisk.
Men när jublet tystnar kvarstår faktum – stödrösterna som räddar L kvar i riksdagen kommer mestadels från Tidökamraterna M och SD, och det är ännu oklart om Tidöpartierna lyckas samla majoritet för att bilda regering på nytt.
Men lika oklart är det om någon rödgrön konstellation kommer att kunna regera Sverige de kommande åren.
Och valrörelsen har ju handlat nästan uteslutande om just regeringsfrågan – vem tar vem – jämte alldeles för mycket valfläsk och på upploppet: bråk och opinionsmätningar.
Mätningar som tycks ha spelat en viktig roll för Liberalernas upphämtning – partiet har skvalpat långt under riksdagsspärren sedan förra valet, men lyckas plötsligt växa till över 5 procent; inte på någon egen, liberal politik, utan mot utfästelser om att låna ut sina mandat till M och SD som tack för stödrösterna.
När valdammet lägger sig borde också en debatt om prognoserna under valkvällen komma. SVT:s stora vallokalsundersökning som alla väntar så ivrigt på redovisades omedelbart efter klockan 20 när vallokalerna stängde – men visade sig, liksom den något bättre vallokalundersökningen från TV4, stämma dåligt med SVT:s nya så kallade superprognos som redovisades någon timme senare.
Och efter hand som valdistrikten räknades under kvällen tydde allt på ett betydligt jämnare resultat – med ett enda mandats övervikt för den rödgröna sidan.
För Sverigedemokraterna såg kvällen hursomhelst deppig ut.
Kan SD-ledaren Jimmie Åkesson märkliga episod när han lyfte på förlåten i SVT:s slutdebatt två dagar före valet och pekade ut röster från medborgare som är muslimer som illegitima ha mobiliserat väljare mot SD?
Det vore isåfall välförtjänt; men hur frånstötande ett enskilt uttalande från Åkesson än är, förklarar det förstås inte ensamt SD:s tapp. För den ständiga tillväxt som SD har vant sig vid i val efter val är bruten sedan innan. En nedåtgående trend för partiet har märkts under mandatperioden och SD har haft uppenbara problem att få luft under vingarna under valrörelsen.
Förstagångsväljarna har också valt SD i betydligt mindre utsträckning än i förra valet, de har i stället mestadels röstat rödgrönt.
Men också Socialdemokraterna gör ett mycket dåligt val – partiets strategi att sitta på händerna och invänta promenadsegern visade sig katastrofal för partiet, som har tappat väljare inte bara till andra rödgröna partier utan också till M och SD.
Men det måste också konstateras att en stor majoritet väljare röstar på partier i ett bred politisk mitt. Det borde nästa regeringsbildare, oavsett vem det blir, ödmjukt beakta
Moderaterna har gått hyggligt i valet, även KD går något framåt – så de faktiska regeringspartierna får inte ett entydigt underkänt betyg efter mandatperioden.
Men vad visar egentligen detta ytterst jämna val?
Visst kan det tolkas som att två hårt polariserade sidor står på var sin sida av en djup klyfta.
Men det måste också konstateras att en stor majoritet väljare röstar på partier i ett bred politisk mitt. Det borde nästa regeringsbildare, oavsett vem det blir, ödmjukt beakta. Beskedet är ju att en stor majoritet inte vill ha någon skarp vänstersväng med miljardärsskatt och allt åt alla, men absolut inte heller någon SD-dominerad regering som lägger all energi på utvisningar och att göra livet surt för människor med utländsk bakgrund.
Som Centerns partisekreterare Hannes Hervieu uttryckte det under valkvällen:
”Det finns inte bara en höger och vänstersida, utan också en stark mitt där vi hoppas att kunna samarbeta efter valet”, sade han till Svenska Dagbladet.
Just. En rimlig mittenregering som kan arbeta långsiktigt och hållbart för tillväxt, välfärd, säkerhet och klimat. Det är ändå den riktningen väljarna har pekat ut.