Riksdagsvalet 2026 kommer att gå till historieböckerna av flera skäl. Den sittande regeringen har gjort en makalös återhämtning. Från den stora SCB-mätningen i maj då det skilde 12 procentenheter mellan det rödgröna blocket och det gulblåa blocket till några tiondels procent den 13 september. Det är det första valet sedan 2010 som Sverigedemokraterna minskar, och Moderaterna är återigen näst största parti. Liberalerna har gjort en ojämförbar comeback från uträknade på drygt 2 procent i juni till över 5 procent. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val sedan demokratin infördes. Vänsterpartiet får över 8 procent.
I skrivande stund vet vi inte hur valet slutar. Det skiljer några 10 000 röster, med fördel oppositionen. Det innebär att vi måste vänta in det slutgiltiga valresultatet: varje röst som har lämnats måste räknas. Men det finns redan nu slutsatser att dra.
Moderaterna blev inte, som vänstern ofta påstått i valrörelsen, uppätna av Sverigedemokraterna. Fyra år av att styra Sverige på ett ordnat vis, få ned kriminaliteten, påbörja återuppbyggnaden av kärnkraft, sänka skatten och påbörja reformeringen av svensk skola har belönats av väljarna. Moderaterna har runt 20 procent och är alltså, återigen, näst största parti i riksdagen.
Detsamma gäller Liberalerna och Kristdemokraterna. Som statsvetaren Andreas Johansson Heinö, Timbro, skriver på X: “Att KD och L ökar är historiskt. Det har aldrig hänt i Sverige att de mindre partierna i en koalitionsregering inte förlorar stöd i efterföljande val.”
Det kommer ta månader att reda ut exakt vad som har hänt. Men nära till hands ligger starka valspurter där båda partiernas särprägel har fått komma fram. Fokus på “en höger med hjärta” har troligtvis stärkt Ebba Busch (KD). Simona Mohamssons (L) framgång kan inte reduceras till stödröster: partiet har, som Tobias Wikström skriver, lyckats få fram en solklar borgerlig agenda i ekonomiska frågor.
För Sverigedemokraterna är valresultatet något mer bistert. SD bör se det som en signal om att vissa väljare vill se ett skifte i tonaliteten mer mot “mitten”. Samtidigt får partiet nästan 18 procent. Det är inget att skämmas över. Ett parti som plötsligt kliver in och tar ansvar – från en roll i ständig opposition – hade kunnat tappa väsentligt mer. Dessutom har partiet under dessa fyra år som samarbetsparti med tjänstemän på Regeringskansliet fått viktiga erfarenheter.
”I skrivande stund vet vi inte hur valet slutar. Men det finns redan nu slutsatser att dra.”
Hur ser det då ut för de rödgröna?
Socialdemokraterna kan mycket väl få möjligheten att bilda en regering. Om så blir fallet måste Magdalena Andersson ges det fulla förtroendet att förvalta det mandat hon har bett svenska folket om, nämligen att ta fram en ny, stabil regering som kan styra Sverige. Men det kommer att vara ett försvagat S som går in i förhandlingar. Dels tappar Andersson nästan tio procent av S väljarstöd sedan 2022, dels är V urstarkt. Samtidigt ska det noteras att Centerpartiet får runt 7 procent och MP runt 6 procent. Det vill säga, de rödgröna samarbetspartierna samlar drygt 21 procent.
Socialdemokraterna måste med detta valresultat inse att tiden som solen i svensk politik är förbi. Göran Persson fick runt 40 procent när han lyckades bilda enpartiregeringar. Då måste övriga partier förhålla sig till det regeringsbildande partiet på ett helt annat sätt. Nu påminner situationen mycket mer om den som borgerliga partier tvingats förhålla sig till sedan 1970-talet: För att regera krävs stabila samarbeten, med en idé om att en politisk kurs som kan samla flera partier.
Med stor sannolikhet måste vi vänta tills på onsdag då alla röster är räknade. Demokratin måste ha sin gilla gång. När rösterna är räknade ska Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson ges möjligheten att bilda regering. Då ska vi komma ihåg att ett mandat räcker. Det är lika mycket ett resultat som något annat.