24 miljoner människor kan ha väldigt fel
Att se Netflix senaste brottarhit är som att bli manglad av idioter
TV-KRÖNIKA ”Drama i din smak”, skrev Netflix och rekommenderade Harlan Cobens ”Tills jag hittar dig”.
Jag känner mig direkt kränkt.
Hur många Harlan Coben-serier tål Netflix? Hur många bisarra twistar staplade på varandra med finessen hos ett Legobygge på föris? Hur många löjliga familjehemligheter, skriande villospår och logiska luckor stora att ta simturer i?
Det har jag frågat mig många gånger sedan den amerikanska författaren skrev på ett omfattande kontrakt med streamingjätten 2018, efter att hans ”Safe”, med Michael C Hall i huvudrollen, hade gjort succé – och ett helt koppel av slarviga produktioner följde i snabb takt.
Oftast med handlingen förlagd till England eller något annat europeiskt land, och gärna med premiär på nyårsdagen. Eftersom bakfylla är den bästa kryddan för dålig tv.
Och medan jag bara har följt den här utvecklingen lite på avstånd, och hoppats på någon form av mättnad, är det väl nu bara att kapitulera inför vad som allt mer ter sig som en litterär superskurks geniala plan för att ta över streamingvärlden med serier som är så dumma att inte ens den mest oskärpta tittaren ska behöva släppa sin mobil, eller ens vara vaken, för att hänga med.
Hans senaste serie, som är den 13:e i Netflix samling, släpptes i förra veckan – och streamades på 24 miljoner konton under sina första fyra dagar. Vilket gör den till tjänstens tveklöst största nya serie hittills under 2026.
Det är ett klart och tydligt ”håll min öl” till alla tv-snobbar och belackare, och alltså var jag tvungen att faktiskt se ”I will find you” för att förstå vad det handlar om.
Så nu har jag gjort det.
Och nu är mitt huvud friterat.
Att titta på åtta avsnitt av ”Tills jag hittar dig”, som serien heter på svenska, är som att bli körd genom en mangel opererad av idioter, gång på gång tills man inte längre orkar göra motstånd.
Premissen är alltså att den före detta juridikprofessorn David Burroughs (Sam Worthington) sedan fem år tillbaka sitter oskyldigt dömd för att ha slagit ihjäl sin egen son med ett basebollträ. Detta under en episod av ”nattskräck” (som brukar beskrivas som en ofarlig sömnstörning) och dessutom så brutalt att kroppen bara gick att identifiera med hjälp av DNA.
Han får nu plötsligt besök av sin svägerska (Britt Lower) som har trillat över ett foto som tyder på att sonen fortfarande är vid liv. Och med hjälp av sin pappas kompis, som genom en otrolig slump råkar vara chef på fängelset där han sitter, och pappans kompis son tillika hans egen barndomskompis, som påpassligt nog är polis, genomför David en spektakulär rymning för att hitta sin son och ta reda på vem som satte dit honom.
Och har ni några frågor på det så kan ni ge upp direkt, för det där var bara typ den första kvarten och sedan eskalerar det hela snabbt. Med bland annat en FBI-duo som består av en pappa och hans dotter, en fejkad bussolycka, en kapad spermainseminering, identitetsbyten, schweiziska barnhemsbarn och gangsters som egentligen inte har något med något att göra.
Ingen pratar eller beter sig som människor gör i verkliga livet, inget håller ihop, osannolika sammanträffanden varvas med bisarra vändningar och extremt övertydlig dialog, och trots en bombmatta av villospår går de verkliga skurkarna att identifiera i samma ögonblick som de gör entré.
Uppenbara inspirationskällor som ”Prison break”, ”Jagad” och ”Taken” vänder sig i sina gravar. Och nej, det här är inte ”så dåligt att det blir bra”.
Det är bara ett recept på total hjärnröta, och låt inte 24 miljoner människor få dig att tro annat.
FJELLBORGS FAVORITER
House of the dragon
HBO:s ”Game of thrones”-prequel har gått in på sin tredje säsong, och även om den har sina brister är den sommarens mest självklara och storvulna streaming. Med ett bombastiskt inledande slag, raffinerat rävspel och ett mycket karismatiskt nytillskott i form av James Norton.
Life, Larry and the pursuit of unhappiness
Lagom till USA:s 250-årsjubileum är Larry David tillbaka med sin patenterade form av obekväm gubbhumor. I den här sketchkomedin på HBO Max gör han diverse nedslag i den amerikanska historien, tillsammans med gäststjärnor som Jon Hamm, Jerry Seinfeld och Barack Obama.
The capture
Holliday Grainger spelar huvudrollen i den här hyllade, dystopiska brittiska techno- och konspirationsthrillern om farorna med deepfake, massövervakning och desinformation. Tre säsonger finns sedan tidigare på HBO Max, men just nu kan de två första även ses på SVT Play.