Den som tillbringar det mesta av sin tid ensam börjar lätt rita kartor. Och gräva. Det är också vad den medelålders Paula i Cilla Naumanns nya “Juni natt blir aldrig av” gör, såväl bildligt som bokstavligt.
Ensam i sitt kalla hus på landet, med en trädgård som på trädgårdars vis både växer henne över huvudet och döljer hemligheter, finns ingenting som distraherar Paula från påträngande tankefoster och lågintensivt puttrande mysterier.
Dottern Josefin är vuxen. Det är slut med mångårige särbon Karel, som nu har Josefine anställd i sin tidningskiosk. Paula föraktar i hemlighet den där kiosken, omdöpt till ”Presscentrum” och försedd med tjusigare hyllor, men färre och sämre tidningar. En av många symboler för vår tidsanda med vilka Naumann strösslar sin roman.
Paula är trött på att dölja sin vrede över alltings fördumning, och i sin ensamhet kan hon ge irritationen fritt utlopp. Hon har hux flux övergivit sin forskartjänst efter att universitetets nya dekan, den ryggradslösa Ava, böjt sig för regeringens klåfingrighet och sjösatt ett lika ovetenskapligt som omoraliskt forskningsprojekt.
Som romanläsare skulle jag kunna erfara kväljningar över att Paula har så rätt i allting hela tiden.
Paulas protester var meningslösa. Avas nihilistiska karriärhunger trumfade universitetets integritet, och nu vägrar Paula att ens svara på mejlen som undrar vart hon tagit vägen. I stället ritar hon en skalenlig karta över sin trädgård, gräver sakta upp en generisk plasttomte ur jorden, hemsöks av en tillsynes herrelös hund, en mystisk man, sina svirrande minnesbilder av allt som var förut, när hon deltog i världen.
Parallellt följer vi Paulas mamma, den legendariska aktrisen Astrid, och hennes långsamma dödskamp i olidligt realistisk sjukhusmiljö. I romanens nutid, många år efter Astrids död, har en idiot som heter Nisse återskapat hennes röst och rörelser med hjälp av AI och gjort en vidrig film av det.
Dessutom har han lyckats komma över en bild på Astrid och Paula, en helig bild från Paulas barndom. Den publiceras nu utan tillstånd både i filmen och i tidningar. Hela tiden måste Paula konfronteras med den. Ännu ett integritetsövergrepp.
För att inte tala om hur man skändar hennes mor. Inte för att Paula hade någon vidare bra relation med henne, men så här gör man inte. Filmen berättar ingenting om Astrid. Den berättar inte om något annat än hur destruktivt det är att försöka låtsas att AI kan vara något annat än mekaniska upprepningar av material den inte begriper kärnan i.
Naumann har lyckats skapa en märkvärdig litterär skvader
Alltså: AI kan inte skapa konst. Jag kan inte nog hålla med, både om det och om att regeringar ska hålla tassarna borta från forskares arbete.
Som romanläsare skulle jag kunna erfara kväljningar över att Paula har så rätt i allting hela tiden. Att jag inte gör det beror på hennes formidabla vresighet och hennes lätta dårskap.
Naumann har lyckats skapa en märkvärdig litterär skvader: ett slags anteckningar inte från ett källarhål, utan mer ur den steniga rabatt ens stövel kan fastna i när ens värderingar, som för något decennium sedan var allmängods, ur samhällets perspektiv har börjat ses som töntig nostalgi.
Det hade kunnat bli en pamflett av självklarheter, men med trädgårdstomten, det frenetiska kartritandet, Astrids dödskamp och Paulas spottande och fräsande inre monologer blir det i stället både roligt, skrämmande på ett nästan fantasypräglat vis och upprörande i all sin sträva klagan.
Hela tiden balanserar Naumann på gränsen till det övertydliga – men just som hon är på väg att överträda den slänger hon in ett oväntat utbrott, en anad fara, ett disparat minne i ögonvrån.