Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I slutet av valrörelsen vände Moderaterna och statsminister Ulf Kristersson äntligen blicken framåt, mot framtiden. Vårt mål är att Sverige om tio år ska vara EU:s rikaste land, deklarerade Kristersson på en pressträff.
Ett mål man kan ha olika uppfattningar om. Men bara det faktum att statsministern talade om framtiden, drömde om den rentav, bröt av mot en valrörelse som annars i hög grad blickade bakåt eller var upptagen med kortsiktiga utspel. Socialdemokraterna gick till val på att ”Sverige ska bli mer som Sverige”. Sverigedemokraterna på att ”göra Sverige till Sverige igen”.
Det vill säga att återupprätta ett Sverige som varit. Söka framtiden i det förflutna.
Nog finns det värden och kvaliteter som gått förlorade i Sverige under de senaste decennierna. Som det är legitimt att sörja och sakna, vilket Katarina Barrling och Cecilia Garme skriver i boken ”Saknad – på spaning efter landet inom oss” (Mondial, 2022)
En hel del av Tidöregeringens arbete handlade om att göra Sverige till ett land där sådant som borde vara självklart också är det: att människor vågar röra sig ute överallt, att staten upprätthåller lagen och att Sverige kan försvara sig. Liksom att barn får med sig det de behöver från skolan, att den som arbetar kan försörja sig, att företag kan växa och att vi inte ser det som ett problem om folk blir rika genom arbete och företagande.
Sverige hade länge ett internationellt varumärke som bygger på stabilitet, låg korruption, hög tillit, fungerande institutioner, innovationskraft och att vara ett förhållandevis tryggt samhälle. Under senare år har den bilden komplicerats av framför allt gängvåld och sprängningar, integrationsproblem och den i dubbla meningar gränslösa migrationspolitiken som fick läggas om.
Det går inte att trona på fornstora dar. Nu är det dags att gå vidare.
Förhoppningvis ger den senaste mandatperiodens arbete resultat. Ett lands renommé är i längden en konsekvens av verkligheten, och med fortsatt arbete längs den inslagna vägen kanske Sverige återigen främst kan förknippas med trygghet, ordning, hög tillit, kunskap, företagsamhet och fungerande samhällsinstitutioner – snarare än med skjutningar, sprängningar och integrationsproblem.
Men som åtta näringslivstoppar skrev på DN Debatt ett par veckor före valdagen: Sverige kan inte konkurrera med sitt förflutna. Vi bygger inte välstånd med det som varit.
De har helt rätt. Det går inte att trona på fornstora dar. Nu är det dags att gå vidare. Oavsett vilken regering som tillträder.
Det gör vi från en förhållandevis god utgångspunkt. Sverige rankas fortfarande högt när det gäller exempelvis demokrati, rättsstat och innovation. Organisationen Freedom House ger Sverige 99 av 100 demokratipoäng. Den enda förlorade poängen skedde i 2024 års rapport – på grund av den höga nivån av gängvåld och dödliga skjutningar.
I EU-kommissionens European Innovation Scoreboard 2026 ligger Sverige i den absoluta toppen. Styrkorna finns bland annat i tillgången på högutbildad arbetskraft, näringslivets investeringar och exporten av högteknologiska och kunskapsintensiva produkter och tjänster.
Vår utmaning är att omsätta den innovationsförmågan i produktivitet, växande företag, investeringar och högre välstånd. Den regering som nu tillträder bör därför akta sig för att göra Sverige mindre attraktivt att skapa värden i.
OECD beskriver Sveriges ekonomiska fundament och institutioner som starka. BNP per capita har under det senaste decenniet vuxit snabbare än i de flesta OECD-länder och sysselsättningsgraden hör till de högsta.
Men OECD pekar också på alltför välkända strukturella problem på bland annat bostads- och arbetsmarknaden. Ett eftersatt arbete som många regeringar har anledning att känna sig skamsna över, och som i längden gröper ur vår gemensamma förmåga att bygga Sverige starkare. Det gör det svårare att locka till oss de internationella talanger som alla konkurrerar om.
Den korta beskrivningen av nästa regerings uppdrag, oavsett vilken det blir, är därför att fortsätta värna om att statens grundfunktioner är kapabla, och göra Sverige till ett friare och mer attraktivt land att skapa, bygga och växa i. Och som regerar med blicken framåt, mot det vi vill bli, inte det som vi har varit.
Och för alla oss som inte kommer att bära politisk makt är uppdraget som samhällsmedborgare lika tydligt: att i egen handling göra det vi kan för att Sverige ska bli ett ännu bättre land att leva i, och ännu viktigare att försvara.