Lagen om granskning av utländska direktinvesteringar – i dagligt tal FDI-lagen – är det senaste och tydligaste exemplet. Att skydda samhällskritisk verksamhet är nödvändigt i ett osäkert omvärldsläge. Men med de nya föreskrifterna som precis antagits bygger Sverige ett ett system som inom bioteknikområdet blir än mer obegripligt och så brett att det skadar vår konkurrenskraft mer än det stärker säkerheten.
Att det varit svårt redan innan syns svart på vitt i EU-kommissionens senaste årsrapport. Under 2024 hanterades drygt 3 100 ärenden i hela unionen, och Sverige ensamt stod för omkring 40 procent – fler än något annat medlemsland. I EU som helhet gick 41 procent av ärendena vidare till formell granskning. Räknar man bort Sverige stiger andelen till 67 procent. Kommissionen slår fast att helhetsbilden ”starkt påverkas” av Sverige, där omkring 85 procent av anmälningarna föll helt utanför granskningssystemets tillämpningsområde.
Det är ingen olyckshändelse, det visar på den överimplementering som Sverige genomfört. Anmälningsplikten gäller oavsett varifrån investeraren kommer – även rent svenska och EU- interna affärer måste anmälas. Det är ett medvetet val som regeringen motiverade med att utländska aktörer annars skulle kunna kringgå reglerna via svenska bolag. Anmälningsplikten omfattar dessutom även interna omstruktureringar och indirekta investeringar. Resultatet är ett system som samlar in tusentals ärenden för att fånga ett fåtal. Under 2025 ökade de svenska anmälningarna med 57 procent, till nära 2 000 – varav bara omkring en procent ledde till en granskning. Resten gällde investeringar som aldrig var problematiska.
Notan är hög. Varje anmälan kostar enligt myndigheternas egen beräkning i snitt 300 000–350 000 kronor att granska, sammanlagt hundratals miljoner om året. Den betalas av bolagen själva, ofta forskningsintensiva småföretag där varje krona och vecka räknas.
Till lagens vida ram läggs ett andra problem: vilka verksamheter som räknas som samhällsviktiga. Om ett bolag anses samhällsviktigt avgörs i Myndigheten för civilt försvars föreskrifter, och även där dras gränserna för brett. I de nyligen antagna föreskrifterna pekas till exempel hela forskningsfält inom bioteknik ut, i stället för konkreta samhällskritiska funktioner. Att försöka kontrollera verksamhet inom hela forskningsfält skyddar inte samhället – det försvagar det, och riskerar att träffa bolag som är avgörande för framtidens medicinska genombrott. Myndigheten har nu valt att anta de nya föreskrifterna trots att tunga remissinstanser som Industrifonden, SVCA, SwedenBIO, Advokatsamfundet och Svenskt Näringsliv varnar för motsatsen.
Investerare granskas om och om igen trots att ägandet är oförändrat: Industrifonden har granskats 17 gånger, Almi Invest 43. Det ger långa handläggningstider och höga kostnader utan säkerhetsmässig nytta. Lösningen är enkel – den som redan granskats och godkänts borde mötas av en förenklad prövning. Andra EU-länder klarar att hålla tillämpningen smal.
Bakom allt detta finns en ansvarslucka. Frågan är uppdelad mellan Justitiedepartementet, Myndigheten för civilt försvar och ISP, utan att någon tar ansvar för hur reglerna slår mot kapitalförsörjning och tillväxtbolag. Här krävs två saker. Regeringen bör föreslå riksdagen att avgränsa anmälningsplikten, så att den inte sväljer rent svenska och EU-interna lågriskaffärer, och se till att någon får ett tydligt helhetsansvar. Och Myndigheten för civilt försvar bör öppna föreskrifterna igen för att som remissinstanserna föreslår smalna av föreskrifterna, inte vidga dem. Det bör vara okomplicerat då regeringen uttryckligen gått ut med att det är slut med den guldpläterade implementeringen av EU-lagstiftning.
FDI-lagen kan skärpas där det behövs och smalnas av där den skadar Sverige som investeringsland. Så värnar vi både vår säkerhet och vårt investeringsklimat. Men det förutsätter att Sverige slutar att tolka och tillämpa dessa regler till sin egen nackdel.
Jessica Martinsson, vd SwedenBIO