”Band of brothers” fyllde 25 år i veckan.
Det är länge sedan nu.
Det är till exempel lätt att glömma att tv-serien hade premiär två dagar innan flygplanen flög in i World Trade Center, den elfte september 2001. Innan det skedde pratades det om serien i månader.
Den var producerad av Tom Hanks och Steven Spielberg. Den hade en budget på över en miljard kronor, eller över 100 miljoner kronor per avsnitt. Den var dessutom den senaste storsatsningen från HBO, som tack vare ”Sopranos” etablerat sig som världens ledande premiumkanal. HBO skapade tv och dokumentärer som ingen annan vågade, ville eller kunde göra. Företagets slogan kändes för en gångs skull inte överdriven:
”Det är inte tv. Det är HBO.”
I den nya dokumentären ”Band of brothers: legacy”, som släpptes i veckan, berättar skådespelarna hur de trodde att terrorattackerna skulle få publiken att glömma bort serien. Den hemska verkligheten som sändes live dygnet runt var för mycket. I stället blev ”Band of brothers” en växande lägereld där publiken kunde samlas och hitta tröst, kraft och motstånd. Precis som i serien hade USA attackerats igen.
”Band of brothers” är baserad på en bok med samma namn av Stephen E Ambrose och handlar följer de amerikanska fallskärmsjägarna i Easy Company under andra världskriget, från det inledande träningslägret 1942 och fram till krigets slut tre år senare.
En anledning till att serien blivit så älskad beror på att männens gemenskap får ta lika stor plats som fasorna. Innan varje avsnitt pratar och kommenterar också de riktiga personerna som överlevde kampanjen i Europa händelser och förluster. Tittaren får dock inte veta vem som är vem förrän mot slutet. Det kan vara den viktigaste faktorn som får dramat att skilja sig från mängden. Effekten av att se hur namnet till slut avslöjas mot slutet, särkilt den mest omtyckta och bästa officeren Richard D Winters, är fortfarande är svår att beskriva. Winters blir soldaternas, och i förlängningen även tittarnas, självklara ledare och idol. I ”Band of brothers” spelas han av en ung Damian Lewis.
Efter de flesta krigsfilmer eller -serier minns man en eller ett par karaktärer. I bästa fall. Men i ”Band of brothers” kommer människorna närmare. Ansiktena stannar kvar. Winters. Lewis. Malarkey. ”Wild Bill” Guarnere. Sobel. ”Buck” Compton. George Luz. Lipton. Perconte. Därför blir också ett avsnitt som ”Bastogne”, där flera av soldaterna bokstavligt talat sprängs i bitar, outhärdligt. Alla som från början klagar på vissa av seriens sentimentala övertoner brukar över huvud taget tappa luften under ”Bastogne”.
Ett annat avsnitt heter ”Why we fight”. Där kulminerar både serien och dokumentären. Där springer Frank Perconte tillbaka till Richard Winters och kan knappt prata. ”Jag vet inte, löjtnant, jag vet inte.” Där når Easy Company fram till ett av nazisternas koncentrationsläger, och allt blir tyst.
I ”Band of brothers: legacy” kämpar Richard D Winters med orden:
”Man har nästan svultit ihjäl. Man har nästan frusit ihjäl. Folk har skjutit på dig. Varför är jag här? Efter att ha sett det där säger man ’Nu vet jag’”.
Winters dog 2011. Han var ett av de finaste exemplen på det som ofta kallas ”den bästa generationen”. ”Band of brothers” ställning som ett av de största tv-mästerverken är 25 år senare ohotad. Däremot verkar många ha glömt vad Easy Company slogs mot och var med om att besegra.
De räddade en värld. Det är ingen överdrift. I dag är många politiker och deras fanatiska anhängare beredda att bränna upp den, och dess liberala syn på människan, igen.
Larssons topp tre
1. ”Band of brothers: legacy” (dokumentär, HBO Max)
En kort och välkommen dokumentär om en av de bästa tv-serierna som gjorts.
2. ”Why we fight” (avsnitt, ”Band of brothers”)
Scenerna där de amerikanska soldaterna tvingar civila tyskar att skotta upp och begrava liken efter judiska offer är oförglömlig.
3. David Schwimmer (skådespelare)
Insikten kommer sakta och med åren – briljant casting. En före detta skådis från ”Vänner” i ”Band of brothers”? Tittaren känner direkt samma misstänksamhet som verklighetens Easy Company gjorde när de utsattes för den malplacerade och grymma fjanten Herbert Sobel.