Maxim Grigoriev har sedan debuten hyllats av kritikerkåren som en med svenska mått mätt ovanligt språkligt skicklig prosaist. Särskilt romanen ”Europa” gjorde succé och nominerades till Augustpriset och fick Svenska Dagbladets litteraturpris.
Nu är Grigoriev alltså aktuell med romanen ”Adrian”. Den följer huvudpersonen med samma namn från sena tonåren till tidiga fyrtioårsåldern. Den följer också de viktigaste människorna i hans liv, vännerna Johannes och Kristian och kärleken Elena.
Det är egentligen vad som kan sägas om intrigen. Visst, olika saker händer romanens människor, men dessa händelser är så viktiga och oviktiga som alla händelser i ett liv är. Det är uppfriskande eftersom så mycket annan samtida prosa är skriven efter motsatt devis, alltså att det finns en händelse som utgör ett slags ground zero som kan förklara en människas liv och konstitution.
Inledningsvis bor Adrian tillsammans med Kristian på Völundsgatan i Stockholm, tillsammans med Johannes läser de litteraturvetenskap och Adrian är en mycket begåvad student. Åren som följer präglas av kaffedrickande på kafé Valand, en enorm mängd läsning och samtal om denna, och för Adrians del ett idogt arbete med en elegi skriven i Ekelöfs anda. Det är en elegi som vi förstår kommer ta hela tjugofyra år att färdigställa.
Grigoriev skriver träffsäkert om hur litteraturvetenskapen håller på att ta död på sig själv
Romanen skildrar en litteratur och ett samhälle i förändring, från slutet av 1990-talet tills alldeles nyligen. Att denna förändring ägt och äger rum förmedlas genom inre monologer, sammanbrott och ilskna utläggningar i samtal, liksom av de tre vännernas livsval. Det är en typ av förändring som alla människor inte klarar av, Adrian är en sådan människa.
Förlaget beskriver romanen som en Faust-berättelse och det stämmer till viss del, Faustmyten är ett tydligt tema som tillsammans med Gunnar Ekelöfs författarskap utgör ett slags intellektuell röd tråd. Men ”Adrian” är snarare en inverterad Faust-berättelse, där det istället är alla utom berättelsens huvudperson som ingått i senmodernitetens djävulspakt.
När Adrian till slut får en doktorandtjänst är det tydligt att han inte passar in på universitetet och han framstår som mer och mer oduglig medan romanen fortskrider. Kristian köper skog och gör bostadskarriär, Johannes instämmer när Adrian rasar mot den samtida litteraturvetenskapens relativism men gör likväl karriär inom den akademi som Adrian tvingas lämna.
Grigoriev skriver träffsäkert om hur litteraturvetenskapen håller på att ta död på sig själv som ämne, om utförsäljningen av allmännyttan, om klassamhället och segregationen och om hur den svenska fascismen kan sammanfattas med ordet mysigt – bland annat.
Människor som är så konstiga klarar sig inte.
En roman som utspelar sig i en intellektuell miljö riskerar alltid att bli självgod, som om den är skriven i syfte att få läsare som är som författaren själv att skrocka instämmande och känna sig lite bättre än alla andra. Men ”Adrian” går inte att spegla sig i: det finns ingen som hoppar av sin doktorandtjänst för att de inte klarar av den samtida litteraturvetenskapen, det finns ingen som ägnar tjugofyra år åt en elegi.
Människor som är så konstiga klarar sig inte. Därför blir Adrian en rörande gestalt, och den riskerade självgodheten uteblir. Grigorievs språk är därtill underbart, samtidigt varmt och klarsynt och utan cynism, trots att kulturskymning gestaltas.
Jag tror att det är tredjepersonsperspektivet och dåtidsformen som skapar denna varma klarsynthet: vi läser om Adrian från framtiden, vi vet att det kommer sluta illa för honom. Så blir tonen sorgesam och ödesmättad. Lite som en elegi.
Svaret på varför Ekelöf blivit huvudpersonens huvudperson går att hitta i Ekelöfs poesi. ”Det opraktiska är det enda praktiska / i längden” är den avslutande raden i dikten ”Den ensamma människan”. Raden kan också förstås som ett försvar för Adrian som helt enkelt inte förmår ägna sig åt annat än litteraturen och som inte gör avkall på sina principer, hur opraktiska de än är.
På så sätt är han misslyckad i samhället, men lyckad enligt andra parametrar, för att han är sann. Romanen är därför en kärleksförklaring till litteraturen, och till de människor som förstår att ”Det enda sanna livet är litteraturen. De säger att det bara är tomma ord (...) Det finns inga tomma ord. Det är de som är tomma”.