DN Debatt. ”Medierna har tramsat bort politiken i årets valrörelse”
DN DEBATT.
I år har jag för första gången följt en valrörelse från åskådarplats. Det var en förvirrande upplevelse. Den politiska journalistiken liknar alltmer sportreferat och skvallerpress. Vem sade vad om vem, vilka hade klatschigaste svar på quizen, vem ”vann” debatten? Klart är i alla fall vilka som förlorade: väljarna, skriver tidigare L-politikern Jan Jönsson.
Partiledarintervjuer i bil tycks ha varit tv-redaktionernas mest kreativa grepp under årets valrörelse. Därtill har vi fått se partiledarna svara på quiz och närgångna personliga frågor i lättsamma underhållningsformat. Samtidigt har de seriösa debatterna refererats som vore de rena slagfälten, sällan i överensstämmelse med hur intetsägande de faktiskt varit.
Nyhetsmedierna behöver förstås pröva nya vägar i en tid av alltmer flyktig uppmärksamhet. Men om anpassningen leder till att det begränsade medieutrymmet tas över av trams och politiskt spel, utan att väljarna får bättre grepp om politikens innehåll, blir frågan ofrånkomlig: Vad ska vi med en tiktokifierad politisk rapportering till?
I år har jag för första gången i mitt vuxna liv fått uppleva en valrörelse från åskådarplats. Det har varit både intressant och klargörande. För trots min mångåriga insyn i hur politiskt arbete faktiskt går till, har jag upplevt att mediebevakningen snarare gjort mig mer förvirrad än upplyst. Än värre måste det då vara för väljare utan denna erfarenhet att förstå hur politiska förslag kan komma att påverka deras liv och vårt samhälle.
Under flera år har den politiska journalistiken alltmer utvecklats mot att likna sportreferat och ibland ren skvallerpress. I artiklar, poddar och tv-soffor spekulerar politiska journalister i vem som sagt vad om vem, snarare än om innehållet i politiken. Enstaka opinionsmätningar ger tvärsäkra förutsägelser som sedan inte håller. Politiska motsättningar överdramatiseras och beskrivs mer som personliga än politiska konflikter. Inte sällan sker det med en raljant underton som tycks gå ut på att framställa politiker i allmänhet som antingen lite korkade eller lömska.
Den komplexa verkligheten, som nästan alltid går i gråa nyanser, har fått ge vika för den svartvita dramaturgin. Men den bygger en falsk illusion av hur makt egentligen utövas. Verklighetens politik styrs inte av en ensam ledare som ställer ut löften i en tv-soffa och pekar med hela handen. Ett politiskt parti är en komplex och ibland ganska trögrörlig organism. Det består av olika intressen, perspektiv, lokala ”småpåvar” och tusentals engagerade medlemmar. De förslag som beslutas i valda församlingar vilar på ett inte sällan grått internt arbete med sakpolitiska program. Mediernas fixering vid partiledarnas oneliners och personligheter ger väljarna en felaktig bild av hur arbetet fungerar i praktiken.
När det politiska spelet och sportreferaten tränger undan substansen försvinner viktiga frågor från debatten. Flera av partiernas stora sakpolitiska utspel har under valrörelsen givits klocknotiser på mediesajterna, utan uppföljande frågor. Allmänheten har därmed fått svårt att bedöma om vallöftena är realistiska utifrån ekonomiska och demografiska realiteter.
Hur många väljare tycker sig exempelvis ha fått klarhet i hur partierna ska hantera äldreomsorgens kraftigt växande behov de kommande 30 åren? Hur ska de expansiva vallöftena för offentlig sektor infrias samtidigt som kommunernas snabbt växande skuldsättning äter upp allt mer budgetutrymme? Vilka besked har vi fått om hur bristen på yrkesutbildad arbetskraft – en förutsättning för nya bostäder och infrastruktur – ska avhjälpas? Detta är realiteter alla politiker nu efter valet kommer att tvingas förhålla sig till, men som fått orimligt litet utrymme i årets valbevakning.
I det ständiga fokuset på snabb dramatik och vem som ”vann” debatten tappar den politiska journalistiken sin mycket viktiga roll som allmänhetens politiska minne. Väljare ska varken behöva eller förväntas minnas exakt vad partier och deras företrädare har lovat eller gjort historiskt. Det måste journalistiken minnas åt dem. Det är helt avgörande för att väljarna ska kunna bedöma trovärdigheten när gamla ståndpunkter tyst överges eller när nya löften ställs ut.
Denna ytliga underhållningslogik riskerar slutligen att dölja en av valets allra viktigaste dimensioner. Vi röstar nämligen inte bara på ett knippe vallöften; vi väljer ledare som blir högsta chefer i organisationer med tusentals anställda och som ska styra landet genom en osäker framtid. Som väljare behöver vi kunna bilda oss en uppfattning om vilka som har det stabila ledarskap som krävs för att hantera oförutsedda kriser ansvarsfullt – utan att frestas att inskränka våra demokratiska fri- och rättigheter. När valbevakningen tas över av bilintervjuer, quiz och märkliga ”på stan”-reportage hemma hos partiledarna, ges vi inga verktyg för att bedöma den typen av ledarskapsförmåga.
Dagens redaktioner brottas utan tvekan med stora publicistiska dilemman. Textytan är begränsad och journalisternas deadlines korta. Filterbubblorna ger ett tryck på att ständigt leverera det material som sociala mediers algoritmer gillar. Utvecklingen sker dessutom i symbios; politiker som väljer spektakulära, svartvita utspel premieras när de ger journalisterna färdigpaketerat, klickvänligt material, medan mer sakliga förtroendevalda trängs ut. Men att ha förståelse för varför en osund dynamik uppstått är inte detsamma som att acceptera den. Den politiska journalistiken har ett fundamentalt demokratiskt uppdrag och måste ha självförtroende nog att stå emot Tiktok-logiken.
Med valrörelsen avslutad är det nu tid för redaktionerna att reflektera över hur journalistiken kan hitta bättre sätt att tränga bakom valaffischernas floskler, granska vidlyftiga löften och lyfta stora samhällsfrågor som partierna helst undviker.
Detta kan för all del göras i både lättsamma och seriösa format, men aldrig genom att förta huvudsyftet med den politiska rapporteringen: att underlätta för väljarna att förstå politiken, belysa samhällsproblemens gråa nyanser och förklara komplexiteten i de lösningar som föreslås. På så sätt kan vi alla ges en ärligare chans att sätta oss in i hur viktiga beslut påverkar oss och våra medmänniskor.