”The galloping cure” har utsetts till en av seklets bästa operor. Men när de uppsprättade inälvorna dallrat klart är det fortfarande oklart vad pjäsen velat säga, skriver DN:s Hanna Höglund om den knarkrusiga ensemblen på Norrlandsoperan.
Opera
”The galloping cure”
Musik: Missy Mazzoli. Libretto: Royce Vavrek efter en berättelse av Karen Russell. Norrlandsoperans Symfoniorkester. Dirigent: Jessica Cottis. Regissör: Tom Morris. Scenografi: Rebecca Ringst. Bitr. regissör och rörelseregissör: Leah Hausman.Kostymdesign: Christina Cunningham
Medverkande: Daniela Mack, Justin Austin, Susan Bullock, Sandra Bendrik, m.fl.
Scen: Norrlandsoperan, Umeå, speltid: 2 timmar 25 minuter
Det hänger blodiga hästtarmar över scenkanten på Norrlandsoperan.
Andra akten av Missy Mazzoli och Royce Vavreks ”The galloping cure” har nått sin kulmen. Första aktens samhällssatir har gått över i splatterfilm och den knarkrusiga ensemblen ligger i drivor på scen med stympade kroppsdelar och bräker som får.
Operan som The Times har utnämnt till ”One of the greatest operas of the century” när den uruppfördes i Edinburgh för några veckor sedan rymmer såväl absurd humor som mörkaste mänskliga mörker.
Ämnet är opioidkrisen och roten till handlingen hittas i Kafka-novellen ”En läkare på landet”. Ambitionerna bakom ”The galloping cure” har varit skyhöga: en internationell samproduktion initierad av Norrlandsoperans konstnärliga ledare Dan Turdén, med det amerikansk-kanadensiska radarparet Mazzoli och Vavrek som snart syns på The Met i New York. Professorerna Mats G. Hansson och Susanne Lundin från Uppsala respektive Lunds universitet har varit med i skaparprocessen, och bakom operans uppenbara kritik av Big Pharma finns också en annan, bredare politisk ambition. Frågan är om den lever upp till sin egen hype.
Innan dörrarna öppnas till salongen talar regissören Tom Morris – en återkommande samarbetspartner till Mazzoli och Vavrek – om vikten av att ha den nordiska premiären på samma helg som den svenska valdagen. Och det går att ana drag av Donald Trump eller annan valfri populistisk despot när föreställningens karismatiske Mefistofelesfigur Lucky Mack (barytonen Justin Austin) saluför magiska karusellhästar som snabb lösning på den lidande befolkningens problem. Häst kan här utläsas som ”horse”, eller heroin, och i den lilla amerikanska industristaden som Gud glömde viner en orkestrerad fabriksvissla och exploderande musikaliska smärtsignaler i takt med att sångarna tar sig för pannan. Ryttaren blir euforiskt lycklig den första ridturen, men när effekten avtar är man fast, inklusive den överarbetade byläkaren Theresa Hart (mezzon Daniela Mack). Men mer djuplodande än så går man inte i den här operan, där Vavrek droppar antydningar om främlingsfientlighet och dyr amerikansk sjukvård, men lämnar frågan om vad smärtan i grunden beror på därhän.
Mazzoli har velat att publiken ska uppleva drogruset inifrån och jag konstaterar att musiken rymmer ett antal glissandoeffekter och instabila tonartsskiftningar medan scenografen Rebecca Ringst och ljusdesignern Lucy Carter bjuder på rikliga neon- och strobeljuseffekter. Här finns pärlor till sångare i Austin, Mack, Susan Bullock och Sandra Bendrik och i första akten får vi ett snyggt, organiskt ögonblick när doktor Hart sjunger och gör pulserande rörelser med sin knarkhäst på samma våglängd som dirigenten Jessica Cottis och Norrlandsoperans Symfoniorkester. Mer oklar är närvaron av de två sjungande hundarna (Catriona Hewitson och Edward Jowle), liksom rejvscenen där Mazzoli på ett märkligt stolpigt vis kombinerar orkester och förinspelad techno. Jag får en krypande känsla av att föreställningen velat vara ung och cool, med operasångare som inte längre är tonåringar men ändå ska spela tonåringar och därför pratsjunger ”whatever” och ”fucked up”.
När de uppsprättade inälvorna dallrat klart i slutet vet jag fortfarande inte vad man har velat säga. Och om jag inte visste bättre skulle jag gissa att en aktualitetsstressad operavärld i den här föreställningen själva önskat sig en galopperande cure.