INSÄNDARE. Ibland känner jag knappt igen det Sverige som mötte mig när jag var ung, ensamkommande flykting. I dag på valdagen väljer vi om vi vill ha ett Sverige där människors lika värde fortfarande betyder något eller vill vi röra oss mot ett samhälle där människor alltmer betraktar varandra med misstänksamhet? frågar Mohammed Elmi.
Det finns få tillfällen då jag känner mig så stolt över att vara svensk som jag gör i dag. På valdagen får jag använda den röst som det här landet en gång gav mig.
Andra gånger har varit när Sverige erkände Palestina, eller de där märkligt känslosamma ögonblicken när jag befinner mig långt hemifrån och plötsligt hör Abba, Loreen eller Zara Larsson spelas någonstans. Då påminns jag om att Sverige har blivit mitt hem.
Jag kom till Sverige som ensam ung vuxen för decennier sedan. Jag kom till ett Sverige som öppnade en dörr för en ung människa som behövde en chans.
Jag kommer aldrig att glömma den svenska man som gav mig tak över huvudet, köpte kläder åt mig och till och med betalade ett gymkort för att hjälpa mig att hitta något meningsfullt att göra.
Jag glömmer aldrig den restaurangägande familjen som såg en ung papperslös vuxen, gav mig en chans och erbjöd mig mitt allra första jobb som diskare.
Jag glömmer inte heller alla människor som bjöd in mig till olika aktiviteter under min första svenska sommar, när jag fortfarande försökte förstå landet och hitta min plats i det.
Och jag är tacksam för den regering som införde etableringsinsatser och stöd som gjorde det möjligt för mig att få in en fot på arbetsmarknaden efter att jag hade fått permanent uppehållstillstånd. För mig var det inte bara en arbetsmarknadsåtgärd. Det blev en bro mellan att ha fått stanna i Sverige och att faktiskt kunna börja bygga ett självständigt liv här genom arbete, egen försörjning och möjligheten att bidra tillbaka till det samhälle som hade gett mig en chans.
De människorna och det samhälle som skapade dessa möjligheter var inte skyldiga mig någonting. Ändå fick jag en chans.
Om det inte hade varit för deras generositet, medmänsklighet och tro på en ung människa de knappt kände och för ett samhälle som då investerade i att människor som kom hit skulle kunna bli en del av det vet jag inte hur mitt liv hade sett ut i dag.
Sedan dess har många år gått. Jag har försökt förvalta den möjlighet jag fick. Jag har arbetat, skött mig och bidragit till det gemensamma samhälle som en gång tog emot mig. Och genom alla dessa år har jag burit på en djup tacksamhet till Moder Svea för det hon gav mig: trygghet, möjligheter, rättigheter och framför allt en plats att kalla hemma.
Men jag har också sett Sverige förändras. Ett land som en gång gjorde medmänsklighet till en del av sin självbild har blivit hårdare. Misstänksamheten mellan människor växa gör att vi allt oftare delas upp i ”vi” och ”dom”. Ibland känner jag knappt igen det Sverige som mötte mig när jag var ung. Därför betyder den här dagen så mycket för mig.
I dag har över 8 miljoner människor möjlighet att rösta i riksdagsvalet. Bakom varje röst finns en människa och en föreställning om vilket Sverige vi vill lämna efter oss. I kväll får vi en första bild av svaret.
Vill vi ha ett Sverige där människors lika värde fortfarande betyder något, där den som kommer hit och blir en del av samhället också får känna att detta är hans eller hennes land? Eller vill vi röra oss mot ett samhälle där människor alltmer betraktar varandra med misstänksamhet, där ursprung får större betydelse än vad en människa faktiskt gör och bidrar med, och där politiken tjänar på att ställa grupper mot varandra?
Jag vet vilket Sverige jag hoppas på. För människor som jag, som kom hit unga och sedan byggde hela våra liv här, finns inget annat land som väntar på oss. Sverige är inte längre bara landet som tog emot oss. Sverige är vårt hem.
Våra liv finns här. Våra vänner finns här. Våra arbeten, våra minnen, våra drömmar och vår framtid finns här. Vi har varit med och byggt det här samhället tillsammans med alla andra.
Ett Sverige som inte ser det bidraget gör inte bara oss fattigare. Det gör Sverige fattigare. Vi är inte varandras fiender.
Den verkliga faran uppstår när människor övertygas om att grannen, kollegan eller medmänniskan är problemet och när splittringen mellan oss blir någon annans politiska eller ekonomiska vinning.
Så i dag känner jag framför allt tacksamhet, inte minst till Moder Svea, som gav mig en chans när jag behövde den som mest och som i dag låter mig vara med och bestämma vilken väg vårt gemensamma land ska ta.
Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare