Tobias Lund är musikkritiker och skribent på kultursidan.
Initiativ för att vända trenden saknas inte. Sedan 2012 arrangerar Klubb Krinolin kammarkonserter på Grand Malmö. Inramningen är informell och man kan ta ett glas till musiken.
I lördags tillämpades konceptet försöksvis på en hel liten festival i Lokstallarna, det gamla verkstadsområdet på Kirseberg där entreprenörer inom kultur och mat nu ersätter gamla tiders mekaniker.
Det postindustriella området, med vild växtlighet runt tegelkatedralerna, påminner om ”zonen” i Andrej Tarkovskijs ”Stalker” – fast med hantverksöl och bekväm bussförbindelse.
”Lokstallarna kammarmusikfestival” arrangerades av Musik i Syd, Krinolin och Salomon Smiths kammarmusikförening i den trivsamt stökiga Matverkstaden. Där fanns nu en större scen och en mindre samt en bar och några food trucks.
Det hela började försiktigt. London-baserade Marmen Quartet spelade Haydn med esprit men utan att kunna etablera någon meningsfull relation till den industriella miljön. Och Trio lingo från Musikkonservatoriet i Köpenhamn spelade Beethoven och Lili Boulanger med engagemang men utan att riktigt enas om en gemensam approach.
Sedan tog festivalen fart. I ”Monkey chant” av Glenn Kotche fyllde slagverksensemblen Ode to Noise lokalen med en rå och frenetisk släkting till Povel Ramels mildare ”Fars fabrik”, där maskinljud förvandlas till svängig jazz-polyfoni. Betongväggarna svarade med gillande.
När sedan mörkret lade sig tonade verkstadsmiljön bort och ersattes av mera intima rum, framtrollade av stämningsfull ljussättning. På den mindre scenen spelade pianisten Gustav Piekut musik av Debussy med glödande koncentration. Extas! Vem kunde matcha honom?
Det kunde cellisten Amalie Stalheim. I tre stycken av Nadia Boulanger (Lilis syster) förenades cellist och pianist i ett lika känsligt som kraftfullt musicerande. Allt betydde något. Allt var på riktigt. Klassisk musik för gitarr blir ibland en aning blek, men Fred Holmlund och Alvi Joensen i Talos Guitar Duo visade vilken bredd av uttryck instrumentet bär på.
Pierre Petits skruvade ”Toccata” blev både slapstick och ett finstilt clowneri med utsökt, humoristisk timing. Kvällen blev allt mörkare och inför sista konserten steg sorlet medan baren hällde upp dricka. Det låg förväntan i luften, för Schuberts stråkkvintett i C-dur är mångas favorit, och nu skulle Marmen Quartet spela med Amalie Stalheim.
I delar av den enastående andra satsen släppte musikerna fram en musik som ville slita sig själv i stycken. I andra delar, som Schubert med genialisk enkelhet bygger omkring en dämpad koral i mellanstämmorna, djupnade stillheten mer och mer.
Där satt vi, några hundra förvandlade festivalbesökare. Unga, medelålders eller gamla? Vi var lyssnare, helt enkelt.
Men stämningar är känsliga. I morgon är det valdag, mindes jag plötsligt. Jag tog en snabb klunk av min öl. Och tänkte att jag hoppas barnen får höra Schuberts stråkkvintett när de blir stora. Att de får möjlighet, och att de vill.