Under valrörelsen har både högern och vänstern pratat om hårdare straff. Men tanken på hämnd är bedräglig. Den riskerar att ta oss tillbaka till det samhälle vi sedan 1800-talet försökt arbeta oss bort ifrån, skriver författaren Malin Persson Giolito.
Det finns tillfällen då jag funderar extra mycket på frågan varför det är människan som är jordens härskare och inte aporna, trots att schimpanser och gorillor är både snabbare och starkare än vi är. Valtider till exempel, det är ett sådant tillfälle. Mycket dumt får man höra och det ska man lyssna extra noga på för det säger en hel del om vad vi tror att vi vill.
Brottslingar ska sitta inne så ni kan vara ute, har Moderaterna slagit fast under valrörelsen. Vi ska ha nolltolerans för våld mot kvinnor, säger Vänsterpartiet. En maffialagstiftning för att komma åt den organiserade brottsligheten, lovar Magdalena Andersson. Vi ska utvisa de utlänningar som rör sig i kriminella gäng – även om de ännu inte har dömts för några brott, kontrar Ulf Kristersson. Vi ska hålla packet borta, lovar Ebba Busch. Vi ska göra Sverige till Sverige igen, säger Sverigedemokraterna.
Det finns ett ord inom den juridiska forskningen för det där. Straffpopulism kallas det, politikerna som höjer rösten och sänker ribban och spelar på människans allra primitivaste önskningar om att hämnas.
Men det var ett tag sedan den svenska kriminalpolitiken lät så här. Sedan mitten av 1800-talet har vi strävat efter att begränsa statens våldsmonopol. Vi har mildrat straffen, försökt inrikta oss på brottsprevention och rehabilitering av dömda brottslingar. Dödsstraffet har avskaffats, fängelsestraffen har förkortats, vi tycker inte längre att en fånge ska behöva livnära sig på löss och en och annan råtta, vi har till och med försökt utveckla alternativ till frihetsstraff. Vi har också gjort allt vi kan för att försöka hålla barn och unga utanför fängelsesystemet. Men nu är det annat ljud i skällan.
Det är september och på ön där jag bor sommartid mörknar dagarna allt snabbare. Jag tänder stearinljus varje kväll, kanske till och med en brasa, även om det ännu inte är så kallt att jag måste. Någon vecka efter midsommar hittades en kvinna död i sitt hem. Hennes före detta partner misstänks men har flytt landet. Samma månad sköts två unga män till döds. Tre pojkar utreds för mord. Och medan sommarens sista varma dagar dröjde sig kvar gick en elev maskerad med hjälm och utrustad med en machete in i en skola och dödade en 17-årig flicka. Hon ville bli läkare när hon blev stor.
Jag gör det inte ofta. Men det händer att jag kollar upp dem som hatar mig på nätet. Direkta hot anmäler jag, men de som bara tycker att jag är ful och fet och dum som ett spån bryr jag mig sällan om. Men varje gång jag uttalar mig om att jag tycker att vår rättspolitiska debatt – den som handlar om straff och immigration har spårat ur och blivit rättsosäker och rasistisk – då brukar det rassla till i inkorgen.
När jag i tv sa att det varken är rättssäkert eller effektivt att låsa in våldtäktsmän på livstid, då hörde en man av sig. ”Såg att du har tre döttrar”, skrev han. ”Om dina döttrar blev grovt våldtagna och förnedrade och pissade på /…/ om det inte blev någon reaktion från dig då, då är det något fel på dig /…/ jag tycker synd om dina tre döttrar som har en mor som ställer sig på förövarnas sida, man blir mörkrädd.”
Honom kollade jag upp. Trots att han naturligtvis har en poäng. För om någon gjorde mina barn illa skulle jag vilja hämnas, just på det viset är det inget fel på mig.
Varje dag, när vi lyssnar på nyheterna eller läser tidningen, möter vi historierna om dem som drabbas av det som aldrig borde få hända. Orättvisorna är så många. Det meningslösa våldet är synligare än någonsin. Bakom varje historia om våld döljer sig en person som har all anledning att vilja att den som ligger bakom våldet ska straffas, få känna av konsekvenserna av att göra någon illa.
Efter att Kain har mördat Abel blir Kain rädd för hämnden som ska drabba honom. Dinas bröder Simeon och Levi hämnas hennes skändning genom att döda männen i Shekem. Simsons strider mot filistéerna motiveras av personlig vedergällning – ”som de gjorde mot mig, så gör jag mot dem.” Kungaböckerna innehåller flera hämndberättelser kopplade till makt och tron, till exempel Elias uppgörelse med Baalsprofeterna och Jehus blodiga utrensning av Ahabs hus. Psaltaren rymmer också de så kallade ”hämndpsalmerna” där förtryckta människor ropar till Gud om upprättelse och att fienderna ska drabbas av straff. ”Hör mina ord”, säger Lemek i Gamla Testamentet. ”Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Kain blir hämnad sju gånger om, Lemek sjuttiosju.”
Om någon gjorde mina barn illa skulle jag – precis som Lemek – vilja utplåna dem, förinta dem, få dem att gå upp i eld och aska. Jag skulle inte tveka som Hamlet, jag skulle gå Thelma-and-Louise-Kill-Bill-Claudius-bärsärkagång.
Så är det då inte bättre att staten hämnas åt mig? Juridikens uppgift är att hålla ordning. Att ersätta kaos med lugn. I korthet ska rättsstaten fungera som samhällets ryggrad. I utbyte mot att rättssamhället skyddar och straffar förövare accepterar befolkningen att inte själva bruka våld eller skipa sin egen rättvisa. Det är själva definitionen av statens våldsmonopol, en av de allra viktigaste grundstenarna i samhällskontraktet. Du och jag slipper ta rättvisan i egna händer eftersom staten gör det åt oss.
Justitieminister Gunnar Strömmer beskriver Tidöavtalets kriminalpolitik som ett paradigmskifte där fokus flyttas från gärningsmannaperspektiv till brottsofferperspektiv, med målet att brottsoffer ska få ”ökad upprättelse” och att straffen ska bli ”rättvisa”. För att åstadkomma det har Tidöregeringen i rekordfart genomfört en mängd reformer. Det har gått så snabbt att remissinstanserna i flera fall har protesterat mot att de inte hunnit analysera förslagen. Men straffen har skärpts. Polisens befogenheter har utökats. Tonåringar och sjuka pensionärer utvisas. Saknar du Mogadishu betalar vi resan tillbaka.
Oppositionen opponerar sig knappt. De håller med om det mesta. Om något vill de gå ännu längre om det ”behövs”. Den nuvarande rättspolitiska diskussionen lovar oss – från yttersta högern till den mest vänstra vänstern att de som inte sköter sig ska buntas ihop och kanske inte slås ihjäl, men kan vi inte låsa in dem (gärna i ett av våra baltiska grannländer eftersom våra egna fängelser inte har plats) så ska de ut ur vårt land med permanent verkan. Och brotten som inte kan leda till livstidsstraff blir allt färre och är det så att du ändå tar rättvisan i egna händer eftersom staten inte straffar pedofiler tillräckligt hårt, ja då ska du benådas, det menar åtminstone Sverigedemokraterna.
Är det inte bra? Ska vi inte sluta dalta med brottslingarna och i stället lyssna på offren? Jo. Blir inte ett strängare Sverige ett mer rättvist land? Nej.
Om den som våldtar mig eller någon som står mig nära får tolv års maximistraff för grov våldtäkt i stället för tio, blir jag antagligen inte ”nöjd”. Jag kommer inte få min upprättelse ens om våldtäktsmannen döms till livstid. Vi kan inte låsa in alla våldsbrottslingar på livstid enbart för att de riskerar att utföra nya brott, det förstår alla tänkande människor. Och det allra viktigaste: möjligheten att lösa brott påverkas inte på något vis av att vi höjer straffen in absurdum.
Att fördubbla straffet för det brott som har högst straffvärde för den som begått flera brott får konsekvensen att många mindre brott kommer att bedömas strängare än ett stort även om det stora brottet innefattar mer pengar eller utgör en större fara. En typisk intagen på fängelse är en person från samhällets lägsta skikt med missbruksproblem som har begått vålds-, egendoms-, narkotika- och trafikbrott. Den utslagna personen är i stort behov av vård, men kommer att få ett längre fängelsestraff än en person som döms för ett allvarligare fall av bedrägeri, förskingring eller miljöbrott. Är det rättvist?
Att straffa gängbrott hårdare innebär i praktiken att en gängmedlem som misshandlar en annan vältränad och stark gängmedlem kommer att dömas dubbelt så hårt som den som i stället misshandlar sin svagare hustru. Är det rättvist?
Och om straff ska vara proportionerliga, hur gör vi med mördarna? Ska de dömas till döden? Ska mänskliga rättigheter bara förbehållas den lönsamme, den som sköter sig och bidrar till tillväxt och aldrig gör någon annan illa? Är rättssäkerhet något som bara vi som lever långt från landets visitationszoner ska ha rätt till?
Den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari har sagt att människans intelligens är på samma gång hennes största tillgång och hennes farligaste egenskap. På samma sätt är det med våra instinkter, våra allra mest primitiva känslor. De kan rädda oss från mycket, men de driver oss också i fördärvet.
I en rättsstat måste vi göra vårt yttersta för att lösa konflikter fredligt, vi måste skydda alla individers friheter, och den offentliga makten måste utövas under strikt kontrollerade former. Staten måste verka som en motkraft till det primitiva. Staten måste vara återhållsam, byråkratisk, trög. Först då kan vi känna oss trygga.
Låter vi offret bestämma straffet kommer våldsspiralen aldrig ta slut. Ett straff kan aldrig bli tillräckligt. Låter vi rättvisa definieras som rätten att ta hämnd då offrar vi det som bär upp hela vår moderna rättsstat med allt vad den innebär av framsteg och trygghet. Dagens kriminalpolitik kommer då att ta oss tillbaka till det samhälle vi sedan 1800-talet försökt arbeta oss bort ifrån. Ett samhälle där den starkaste bestämmer, där staten återinför dödsstraff, tortyr och rätten att göra sig av med de människor som inte är värdefulla nog. Där vi låter aporna ta makten över oss alla.
Malin Persson Giolito är författare och jurist. Hennes senaste bok, ”Motiv”, kom ut 2024 på Wahlström & Widstrand.