Svenska statsministrar har genom tiderna upplevt hur makten de besitter är paradoxalt svag. Som regeringschef har statsministern möjlighet att tillsätta och avsätta statsråd. Den centrala uppgiften är att leda regeringen och representera Sverige utomlands. Trots det är Statsrådsberedningen mindre än nästan alla departementen på Regeringskansliet.
Det har under åren lett till en betydande frustration hos statsministrar. Göran Persson startade 2001 ett projekt för att effektivisera Regeringskansliet med målet att stärka ”Statsrådsberedningens strategiskt samordnande och beslutande roll”. En av tre opolitiska tjänstemän som ledde det arbetet var Jan Knutsson, senare kabinettssekreterare till Tobias Billström och i dag Natoambassadör.
Göran Persson fick inte till de institutionella förändringarna han önskade under sin tid som statsminister. I stället valde han att använda ett ständigt maktspråk. Ministrar i Perssons regeringar visste att de när som helst kunde överprövas. Ett historiskt exempel var när han – ett par dagar innan finansminister Erik Åsbrink skulle presentera finansdepartementets ekonomiska prognos – gick ut med en helt egen bedömning. Händelsen ledde till att Åsbrink lämnade regeringen.
Eller som 1998 när Göran Persson presenterade vallöftet om maxtaxan, som kom att bidra till Socialdemokraternas valvinst samma år. Dåvarande socialminister Margot Wallström hade inte informerats om utspelet i förväg.
Fredrik Reinfeldt (M) valde i stället att använda Finansdepartementets muskler för att styra regeringen. Det finns många historier från statsråd under perioden 2006–2014 som börjar och slutar med ett nej från den då beryktade budgetavdelningen.
”En uppmaning till alla inför kommande mandatperiod är att värna den tillträdande statsministern.”
Ulf Kristersson har fortsatt på det spår som Göran Persson påbörjade. Under mandatperioden inrättades ett nytt kansli på statsrådsberedningen, SB Inrikes. Där jobbar nu ett antal opolitiska tjänstemän med att följa upp och skynda på förslag och beslut från bland annat regeringsförklaringen.
Till detta ska tilläggas att statsministerns uppdrag att företräda Sverige utomlands har vuxit. Sedan Göran Perssons tid med EU-toppmöten, och med Kristerssons första mandatperiod, Nato-toppmöten. Det är viktigt men tar också tid och fokus från att leda det inrikespolitiska arbetet.
Det är lätt att känna respekt för alla Sveriges 35 statsministrar. Inte minst om man har insyn i hur svårt och utsatt arbetet är. En uppmaning till alla inför kommande mandatperiod är att värna den tillträdande statsministern.
Ett skäl är försvars- och säkerhetspolitiken.
Vi lever i det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Hoten är fler och riskerna större än på länge. En svensk statsminister kommer att ställas inför flera allvarliga händelser. Då är det upp till den personen att samla Sverige och de politiska partierna. Under de senaste fyra åren har Socialdemokraternas retorik mot Sverigedemokraterna varit skadlig. Som den här ledarsidan med kraft har påtalat är inte den svenska demokratin hotad. Tvärtom är vi ett av de länder i världen som rankas allra högst i demokratiindex och med störst enighet i stödet för Ukraina.
”Statsministern ska granskas och politiken genomlysas. Men vi ska inte döma ut regeringschefen i förväg.”
Här ska den borgerliga sidan akta sig vid en eventuell rödgrön regering. Det finns flera skäl att ha synpunkter på Vänsterpartiet i en regering – regeringsduglighet kan mycket väl vara ett av dem. Men det är inte samma sak som att de utgör ett hot.
För det andra, stabiliteten.
Regeringen styr riket. Det går inte att skylla ifrån sig på riksdagen eller oppositionen. Det är statsministerns ansvar att säkra den majoritet som krävs för att klara av det uppdraget. Om Sverigedemokraterna sitter i nästa borgerliga regering är det första gången sedan 2006 en regering har egen majoritet i riksdagen. Naturligtvis är det fritt fram att ha starka synpunkter på den politik en regering driver men konspirationsteorier – som “SD-regering” – bör etablerade partier avhålla sig från.
Och den insikten bör även prägla en eventuell borgerlig opposition om Magdalena Andersson får bilda regering. För det kan mycket väl bli så att politiken än en gång behöver acceptera förskjutningar. Det vill säga, den typen av förskjutning som skedde 2022 då tre borgerliga partier ändrade sig och påbörjade ett parlamentariskt samarbete med Sverigedemokraterna. Den här gången kan förändringen gälla Vänsterpartiet. Det finns inget skäl att på förhand döma ut en statsminister som säkrar en majoritet.
Det gäller också om det blir en så kallad mittenregering med S, MP, KD och C. Som väljare står det var och en fritt att byta parti om man föredrar en borgerlig statsminister eller blir missnöjd med resultatet av en sådan regeringsförhandling. Januariavtalet var ett avskräckande exempel. Men håll fokus på det faktiska resultatet.
Naturligtvis ska politiken, stabiliteten och regeringsdugligheten utvärderas. Statsministern ska granskas och politiken genomlysas. Men vi ska inte döma ut regeringschefen i förväg.