Camilla Larsson är filmkritiker på kultursidan.
Färre storfilmer från Hollywood har gett den 83:e filmfestivalen i Venedig en något starkare politisk prägel än vanligt. Dessutom vill de superstjärnor som ändå anlänt till festivalön Lido prata just politik.
Skådespelaren Maggie Gyllenhaal, årets ordförande i juryn, gjorde omedelbart klart att film inte kan vara något annat än politisk. Att skälet till att någon ens kan hålla på med film när världen brinner, är för att den kan skapa en starkare empati.
George Clooney tilldelades ett hederspris och drog en lans för yttrandefriheten och kritiserade Trump-administrationen, medan äkta paret Javier Bardem och Penélope Cruz fastslog att de som offentliga personer har ett ansvar att använda sina plattformar på ett medvetet sätt. I Florian Zellers spännande – men något övertydliga – tävlingsfilm”Bunker” spelar de ett framgångsrikt par som tappar kompassen i ett samhälle som underbygger rädsla och främjar individualism och egoism.
Två palestinska filmer visas i sidosektioner. Dokumentären ”Citizen Osama”, av Ahmed Hassouna, följer en journalist i Gaza, medan Muayad Alayans fina drama ”Conversation with the sea”, skildrar en äldre man med dåligt förflutet och dåligt samvete, som börjar gräva i vad som hände hans son tjugo år tidigare. Men det är inblicken i det vardagliga livet för den arabiska minoriteten i Jerusalem, med strukturell rasism, som drabbar mest.
En av få dokumentärer i huvudtävlingen är den nästan ofattbara ”Naza”, producerad av The Guardian och regisserad av Yuval Abraham och Rachel Szor (”No other land”). I filmen intervjuas anställda i den israeliska säkerhetstjänsten om hur regimen utstuderat dödar civila i Gaza. Intervjuerna är gjorda i mörkret på takterrasser i Tel Aviv, där ”arbetet” görs, och bildsatta med fönsterbilder av anonyma, tjusiga lägenheter. De intervjuade beskriver sakligt metoder och kalkyler. Säger att ”de utförde sina uppdrag”, att ”de är tekniker”. Någon klargör ”att det var som ett spel”, ”tillfredsställande, som ett kollektivt rus”. En annan tänker tillbaka på sitt besök med klassen i Polen, och hur han då undrade hur Förintelsen kunde inträffa.
Förhandshajpade ”Wild horse nine”, av Martin McDonagh infriar förväntningarna. John Malkovich vann det manliga skådespelarpriset för sin underbara insats som frispråkig, cancersjuk Chilebaserad CIA-agent, strax före Pinochets statskupp. Sam Rockwell matchar honom som kollegan som följer med på en sista resa till Påskön. Paralleller kan dras till USA:s nutida operationer i Venezuela. Dessutom lanseras en teori om Kennedymordet. Briljant manus och dialog, full av cynisk humor, men också poesi.
Andra tävlingsfilmer med utpräglat politiskt engagemang är ”Nessun dolore”, Gianni Amelios humanistiska blick på flyktingsituationen i Rom; ”A good little soldier”, Stéphane Brizés satirdrama om arbetet på HR-avdelningen på ett stort försäkringsbolag; kritikerfavoriten ”Possible love”, Lee Chang-dongs dissekering av det koreanska klassamhället som vann andrapriset, och ”Ink", Danny Boyles av tryckpressar dunkande skildring av Rupert Murdoch och tidningen The Sun – en svidande kommentar till vårt politiska klimat och jakten på klick.
Den enda kvinnliga regissören i årets tävling (Venedig är som vanligt sämst i den här grenen) är danskan May El-Toukhy (”Hjärter dam”), och dessutom är hennes ”Woman unknown” en svensk samproduktion. Filmen, som vann Guldlejonet, är en formsäker och djärv historia om Danmarks efterkrigshistoria med motståndsrörelsens obarmhärtiga bestraffningar av kvinnliga kollaboratörer och ”nazihoror”. Dessutom tilldelades Mathilde Arcel i huvudrollen priset för bästa kvinnliga skådespelare.
Venedigfestivalen avslutades igår, men prisceremonin hölls efter denna upplagas pressläggning. För information om vinnarna se sydsvenskan.se