Naeimeh Doostdar är författare. Hon var fristadsförfattare i Malmö 2012-2014.
Jag vet egentligen inte varför jag sitter här. Matchen mellan Iran och Belgien ska precis börja.
Runt omkring mig finns människor som hoppas på Iran, människor som hoppas på Belgien och människor som bara vill se en bra fotbollsmatch. Själv känner jag ett dovt motstånd. Jag är född i Iran, men jag tror inte längre att detta lag är mitt. Redan frasen ”Irans landslag” river i mig.
Laget har inte representerat mig på allvar sedan VM i Qatar 2022. Det var då jag förlorade allt intresse. Under de stora protesterna efter Mahsa Jina Aminis död hoppades många att spelarna åtminstone skulle visa en gest av solidaritet med folket hemma. I stället kallades de till möte med president Ebrahim Raisi strax före avresan. Bilderna spreds snabbt. Spelarnas kroppsspråk talade sitt tydliga språk och väckte vrede hos många.
För en stor del av oppositionen var saken avgjord: detta är inte vårt lag. Det som följde fördjupade sprickan. Spelarna sjöng nationalsången för den islamiska republiken. Qatar stoppade flaggor med ”Kvinna, liv, frihet”. När Iran förlorade en match gick människor ut på gatorna och firade – Mehran Sammak sköts till döds för att han vågade glädjas åt nederlaget. Samtidigt firade säkerhetsstyrkorna segrarna i samma fordon som de använt för att slå ner protesterna.
Vissa sa att laget ändå tillhör folket, att det var den sista glädjen i ett land där glädjen blivit en lyx. Kanske hade de rätt. Men fotbollen har aldrig varit opolitisk. Den har alltid varit en scen där nationer berättar historier om sig själva – och där makten berättar sina historier genom folket.
Jag tänker på Mussolinis Italien, på VM 1978 i Argentina där jublet på arenorna blandades med skriken från dem som försvann i natten. När Iran åkte ut ur Qatar kände jag, liksom miljontals andra iranier, en märklig lättnad. Det hade inget med fotboll att göra. Det kändes som ett litet nederlag för regimen – en regim som folket kämpat emot i decennier utan att kunna besegra.
Nu sitter jag här i Malmö, fyra år senare. Min tonårsdotter tycker att min ilska är orättvis. Hon påminner mig om att spelarna själva har förödmjukats, att de fått kämpa hårdare än andra för visum och att de inte tävlar på lika villkor.
Jag svarar inte. Jag känner bara hur det drar ihop sig i halsen. Dagen innan hade jag blågult på mig och hoppades att Sverige skulle besegra Nederländerna. Nu hoppas jag innerligt att Belgien ska vinna. En målchans uppstår. Den iranske målvakten räddar. Sedan en gång till. Och en gång till. Några runt bordet jublar högt. Jag kan inte.
Jag glömmer inte spelaren som bara några dagar tidigare sagt att Irans problem är interna angelägenheter som omvärlden inte ska lägga sig i. Jag glömmer inte spelaren som brukade bära en bild av Ali Khamenei under matchtröjan och visa upp den efter mål. Jag glömmer inte tystnaden kring avrättningarna. Blodet från de tusentals unga iranier som dödades i januari 2026 har knappt hunnit torka.
På läktaren buar iranska supportrar åt nationalsången men ropar ändå ”Iran, Iran”. De viftar med andra flaggor än den officiella. Det är en vacker och tragisk bild samtidigt – bilden av ett missförstånd som auktoritära regimer gärna odlar: att älska sitt land är inte samma sak som att vara lojal mot dess regering.
Regimen har alltid försökt knyta ihop nation och stat till en oupplöslig enhet. Kritik mot makten framställs som hat mot Iran. Under kriser söker regimen skydd i en giftig nationalism – en nationalism som samlar människor under en flagga och fyller tillhörigheten med politisk och religiös ideologi. En vän säger: ”Vad är egentligen spelarnas fel? Hur många VM får man chansen att spela under en karriär?”
Jag vet. Jag vet att deras familjer kan hotas, att deras liv kan förstöras. Men jag vet också att de är Irans mest synliga ansikten. Att en enda liten gest från dem hade kunnat få världens ögon att vändas mot oss. Och jag kan inte låta bli att fråga: Är deras liv mer värdefulla än de unga människor som dödats? Är inte civil olydnad just att våga riskera något? Matchen slutar 0–0.
Jag drar en suck av lättnad.