Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
För 30 år sedan tillsatte Moderaterna en grupp för att arbeta med ”tiden efter sekelskiftet”. Inget partiprogram, utan ett manifest. Sverige skulle bli ett land för hoppfulla och inspirationen kom från världen utanför. Där förtrycket förjagats, fattigdomen vek undan och möjligheten att förverkliga livsidealen växte. Ulf Kristersson blev huvudsekreterare.
Hur ofta tänker vi på tiden för 30 år sedan? Den är samtidshistoria och försvinner lätt mellan fingrarna. Inte helt aktuell, men ännu inte riktigt historia. I manifestet ”Land för hoppfulla” låg fokus på utbildning, företagsamhet, sjukvård av högsta kvalitet och friheten att förverkliga den personliga lyckan.
Det är lätt att längta tillbaka, till en tid då odelad framtidstro inte bara verkade påbjuden, utan också den rimligaste tanken.
Skriften, med målningen ”Venus födelse” av Botticelli på omslaget, ångade framtidstro och förtröstan. Hur skulle framtiden kunna bli annat än bra?
30 år senare, hur har vi haft det? Ute i världen krig i Ukraina, här hemma upprustat försvar. Ute i världen Hamas och 7 oktober-massakern, här hemma både ökad antisemitism och ökat avståndstagande från antisemitismen. Ute i världen globala kriminella gäng, här hemma ett läge där skjutningarna nu äntligen är på nedgång.
Det är lätt att längta tillbaka, till en tid då odelad framtidstro inte bara verkade påbjuden, utan också den rimligaste tanken. Nu, redan i morgon, väntar en ny politisk mandatperiod om hörnet. Vi lever med kriser som måste lösas och känner oss kanske just nu inte som ett land för hoppfulla. Men Ukrainas styrka, motståndet mot antisemitismen och en polis som samarbetar över gränserna gör att lösningar syns.
Så skulle det här valet kunna vara ett val för hoppfulla? För människor som ger sin röst till vad man hoppas på, inte mot det man fruktar.