Det har varit en uppfriskande valrörelse för oss medienördar.
Riktiga medier har berättat om vansinnigheter på Vänsterpartiets listor, och om helt halsbrytande putinism hos Sverigedemokraterna. Med mera. Lika för alla! Finns det en story att berätta så berättar vi den.
Högern brukar ju skälla vanliga medier för att vara vänster och vilja expropriera allt de äger och har, medan vänstern är stensäker på att vi på redaktionerna går i kapitalets ledband och vill förslava arbetarklassen.
Jag överdriver. Men inte med mycket.
I själva verket är partiskheten hos mediekritikerna ofta långt större än hos medierna själva, och ni får förlåta oss på redaktionerna om vi känner oss en smula luttrade inför de där mekanismerna, det slentrianmässiga skjutandet på budbäraren som inte minst ledande politiker gärna ägnar sig åt.
Vi har sett det förut, och det kommer att fortsätta.
Att rapportera om det som är sant och relevant, utan att fundera över vem som ”tjänar” på det, det kallas i vår bransch för konsekvensneutralitet. Det är ingen dum ledstjärna för journalistiken. Men det betyder förstås inte att man ska strunta i alla konsekvenser som en publicering kan få. Det finns tusen komplicerade avvägningar som vi gör, för att möta både lagens och pressetikens krav. Där tycker jag att svenska medier har hamnat rätt i valrörelsen.
Har man råd att laga god mat blir man kanske lite mer benägen att publicera fredagslyxiga recept än sådant som personer på fattigdomsgränsen behöver
Dessutom ska man veta att varje nyhetsreporter värd namnet alltid väljer storyn först, och gladeligen avslöjar skandaler oavsett vilken partifärg skandalerna har. Eller enklare uttryckt: Jag känner exakt noll reportrar som skulle avstå ett scoop för att de gillar Simona Mohamsson lite mer än de gillar Elisabeth Thand Ringqvist.
Jag är däremot alltid orolig över vad vi kan ha missat. Här bör branschen lyssna uppmärksamt. Mediekritiker som påpekar att vissa perspektiv på elva miljoner svenska liv inte skildras tillräckligt mycket och tillräckligt bra, de har förmodligen rätt.
Det finns forskning som visar att journalister i allt större utsträckning rekryteras ur vad vi kanske kan kalla väletablerad medelklass. (Jag med.) Det är visserligen vårt jobb att kunna kliva ur oss själva och förmedla andra människors berättelser, men man står ju ändå där man står, med det bagage och den livssituation man har. Äger man sin bostad blir man kanske lite mer intresserad av boräntor än av hyresförhandlingar. Har man råd att laga god mat blir man kanske lite mer benägen att publicera fredagslyxiga recept än sådant som personer på fattigdomsgränsen behöver för att klara tillvaron.
Framtida forskare får utvärdera hur de stora medierna skötte sitt uppdrag att allsidigt skildra livet i Sverige här på sensommar och tidig höst 2026.
Jag hoppas att de också analyserar vad som inte blev skrivet, och varför.