I början av 1900-talet kämpade kvinnorna oförtrutet för rösträtt. Drygt 100 år senare finns en annan grupp som förvaltar deras arv – kulturtanterna. De är verkligen ett samhälles allra bästa medborgare, skriver DN:s Åsa Beckman.
Med bara några dagar kvar till valet läser jag för första gången Elin Wägners ”Pennskaftet”. Det är ju en mycket roligare och spänstigare roman än jag förstått! I denna klassiker från 1910 följer vi några kvinnor som arbetar för kvinnlig rösträtt, bland annat Barbro Magnus, alias Pennskaftet, som är en ung och pigg reporter på Frisinnade Morgontidningen i Stockholm.
Hon och hennes vänner åker land och rike runt och agiterar. Överallt möts de av lika engagerade kvinnor som radar upp stolar i Folkets hus eller öppnar sina kök och salonger för att diskutera och slipa argument.
En scen i romanen är extra rörande. En av kvinnorna, doktorsfrun Ester, kommer hem till sin man efter ett motigt rösträttsmöte. Han sitter i arbetsrummet och läser en tidskrift. Hon är missmodig.
”Tror du, att det blir något resultat av allt slit vi har för kvinnorna?” säger hon. ”Jag vill gärna offra mitt liv, men jag vill…”
”...ha något igen för det”, fyller han i. Och så lägger han undan sin tidskrift och berättar om dagen på kliniken med alla övergivna, sjuka och fattiga kvinnor. Så både ömsint och kamratligt försöker han få henne att repa mod igen.
Parallellt med ”Pennskaftet” läser jag den nyutkomna ”Dom kallar oss kulturtanter”. Där gör DN-skribenten Lisa Boda den första större kartläggningen av dessa kulturkonsumenter som gärna porträtteras med randiga tröjor och fräsiga glasögon. Vilka är de egentligen, kvinnorna som både brukar hyllas och hånas?
Här är Elin Wägner central. Boda sitter och skriver i Lilla Björka, Wägners hus i småländska Berg som i dag är stipendiebostad. Men byn är också den undersökningsort där hon intervjuar kvinnor som är intresserade av kultur, långt ifrån storstädernas rika utbud.
Fram växer en bild av kulturkonsumenter med en fantastisk tilltro till bildning. De beskriver hur böcker, teater och filmer följt dem genom både svåra och lyckliga perioder, hur det fått dem att förstå sig själva och världen. Kulturen är ett sätt att leva. Och många av dem tar inte bara del av kultur utan är också engagerade i sångcirklar, bokklubbar och teaterföreningar, de ordnar bokdagar och kulturfestivaler.
De är helt enkelt kulturens möjliggörare.
I en av intervjuerna lyfter Joakim Rindå, verksamhetsutvecklare på Riksteatern, fram dessa kvinnors roll som medborgare: ”Inte alla förstår att kulturtanten som arrangör har en urviktig demokratisk roll för att bibehålla och utveckla mötesplatser som inte är gallerior eller köplador.” Och när det kommer utmattade människor från Ukraina eller Syrien är det dessa kulturtanter som brer smörgåsar och bäddar rent i sina gästrum.
Plötsligt inser jag vilken rak linje det går mellan det tidiga 1900-talets rösträttskvinnor och dagens kulturtanter. De är verkligen ett samhälles allra bästa medborgare – öppna, nyfikna och empatiska. Och alltid beredda att cykla en extra kilometer genom höstregnet för att även andra ska bli bildade och roade. Vilket mycket bättre samhälle vi skulle ha om deras värderingar hade varit vägledande.
Så när vi i dag går till vallokalerna ska vi skicka en tacksam tanke till de kvinnor som för hundra år sedan kämpade för att vi alla skulle få rösträtt. Men också till de kulturtanter som sedan fortsatt deras gärning.
Och där var Esters make i Wägners roman framsynt. När han den där kvällen skulle muntra upp sin utsjasade fru, som undrade om hon någonsin skulle få se resultatet av allt slit, sa han lugnt och stilla: ”Kanske inte du får det, men lillan”.
Läs fler artiklar av Åsa Beckman här, tillexempel ”Nej, att såga Schunnesson är inte ett hån mot läsarna”. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där Björn Wiman och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.