I veckan kom Pisa-rapporten. Det vore synd att kalla den för nyhet, för den presenterade ingenting nytt: vi håller på att avhända oss vår läskunnighet.
Ungarna klarar inte av att tillgodogöra sig en helt vanlig text längre, enligt rapporten, i synnerhet inte sådana av en mer komplex natur. Den genomsnittlige 15-åringen når inte upp till ens vad OECD definierar som en grundläggande nivå.
Förvisso ser det överjävligt illa ut i Sverige, resultatet är historiskt uselt, men ärligt talat – det verkar inte så mycket bättre någon annanstans. Till och med tidigare starka länder som Sydkorea och Singapore tappar i läsförståelse.
Det finns sällan en enda enkel förklaring till den här sortens omvälvningar. Men det kan vara värt att notera att till och med OECD:s analyschef Andreas Schleicher mumlar om att nedgången åtminstone delvis kan bero på ökad läsning på skärm.
Frågan är bara om det har så mycket med just läsningen på skärmarna att göra. Kanske ska vi vara glada om vi ens kommer så långt som till en text när vi glor i våra telefoner. I en artikel här på GP Kultur i veckan identifierade Jonas Gren snarare det större bakomliggande problemet: vår bristande koncentrationsförmåga.
Lite AI på det och vi är, som det brukar heta i amerikanska actionfilmer, screwed.
Vi håller nämligen på att göra oss av med den också. De senaste 20 åren har vårt uppmärksamhetsspann kortats från flera minuter till 47 sekunder, enligt amerikansk forskning. Vi är numera mästare på att skumma, hoppa runt och nogsamt undvika en mer fördjupande informationsinhämtning. Tankarna vandrar oavlåtligt till våra digitala enheter.
Eller för att uttrycka det ännu mer koncist: vi håller på att förvandlas till doomscrollande primater, för lata för att koncentrera oss längre än ett genomsnittligt reklaminslag på Youtube och för dumma för att inse att det fördärvar våra hjärnor. Lite AI på det och vi är, som det brukar heta i amerikanska actionfilmer, screwed.
Det som hittills förvånat mig mest med denna läskris – det är åtminstone samlingsnamnet fenomenet fått – är den likgiltighet vi uppvisat inför den. Det kommer regelbundet rapporter om att läget är illa, att vi – och inte minst yngre generationer – är på väg in i analfabetism.
Möjligen inser vi någonstans att det är ett stort problem, det här är ju sådant vi kämpade i århundraden för att göra oss av med. Men numera leder insikten sällan till några större och mer bestående satsningar än löften om skolbibliotek och slogans om fysiska böcker i skolan.
Kristersson och Andersson? De pekade finger åt varandra.
Denna kognitiva dissonans inför något som på sikt hotar att bli ett rent civilisatoriskt problem ter sig ofta som en sorts andlig tvilling till vår kollektiva förlamning inför klimathotet. Liksom medvetna om att det pågår, men oförmögna att dra några egentliga slutsatser eller göra nödvändiga förändringar i vår livsföring.
När rapporten kom i veckan gjorde alltså svenska politiker och tyckonomer vad de brukar göra i Pisa-tider: såg ut som Edvard Munchs ”Skriet” i nyllet medan de strösslade några allvarsamma talepunkter omkring sig.
Liberalernas Simona Mohamsson hojtade om en skärmpandemi, hennes nyvunna bästis och bundis Jimmie Åkesson drog sin gamla vanliga ramsa om invandringen. Kristersson och Andersson? De pekade finger åt varandra. Något samtliga fortsatte göra under TV4:s partiledardebatt på torsdagskvällen.
Ja, inte har jag erbjudit mina volontärtjänster som sagotant på biblioteket eller läxläsare, heller.
Kanske kan de inte göra annat, Sverige är som sagt blott en droppe i det globala bildningsföraktets ocean. Och jag? Ja, inte har jag erbjudit mina volontärtjänster som sagotant på biblioteket eller läxläsare, heller. Jag har fullt upp med att stapla kvadrater i Block blast på luren.
I dag går vi till röstlokalerna och egentligen är det redan försent att göra fördumningen till valfråga, den saken har så att säga den politiska debatten under valrörelsen redan skött åt oss.
Men vilken regering som än tillträder under hösten måste visa att de dels förstår frågan, dels slutar isolera den till en fråga om skolor och utbildning. Den handlar om någonting större än så – också bland vuxna minskar läsandet.
Men vår demokrati och vår civilisation bygger på bokstaven. Kan man inte tillgodogöra sig text eller förstå vad som står i ens rudimentär information går det heller inte att delta i samhället.
Det är allvar. Vad göra? Främja folkbildning och studieförbund. Subventionera fysiska böcker. Fixa ett bibliotek i varje gathörn. Allt, bara något händer.