I dag går Sverige till val. I en annan del av Europa fängslas människor för att de står upp för mänskliga rättigheter.
Osman Kavala är Turkiets mest kände politiske fånge. Han har suttit fängslad sedan 2017, senare dömd till livstid, trots att Europadomstolen flera gånger underkänt anklagelserna mot honom. I veckan besökte hans fru professor Ayşe Buğra Stockholm. Hon tog emot Gilel Storch-priset å sin mans vägnar. Osman Kavala är en turkisk filantrop och förkämpe för mänskliga rättigheter.
Vi sitter här i Stockholm och uppmärksammar ett fint pris, samtidigt som din man är fängslad. Hur mår han?
– Det har gått nästan nio år. I dag är det, tror jag, den 3 234:e dagen sedan han berövades sin frihet. Det är svårt. Men han har förblivit psykiskt stark och klagar aldrig. Han har aldrig varit en människa som klagar. Han har kontakt med omvärlden, med mänskligheten.
Hur ofta får ni träffas?
– Före domen träffade jag honom varje vecka. Sedan han dömdes till livstid får jag bara träffa honom två gånger i månaden. Det ena är ett öppet besök. Då kan vi sitta tillsammans, prata och bara vara tillsammans. Vid det andra skiljs vi åt av en glasruta och talar i telefon. Det är mindre trevligt. Men ändå, jag är alltid glad över att få se honom.
Ni läser också böcker tillsammans. Vad betyder det för er?
– Böckerna har räddat oss. Jag vet verkligen inte hur vi skulle ha överlevt utan dem. De är en viktig del av hans liv i fängelset, men också av vår gemenskap, av hur vi fortsätter att vara tillsammans. Vi läser gärna klassiker igen. Senast valde vi Denis Diderots ”Jakob fatalisten och hans husbonde”. Jag läste om den för några veckor sedan och blev så glad. Den skänker glädje. Jag rekommenderar den till alla som är nedstämda.
Varför just den boken?
– Jakob är en alldeles särskild gestalt. Han förmår vara sig själv, oavsett vad som står skrivet i himlen. Han tror att allt redan är bestämt och att vi inte kan förändra det. Ändå förblir han sig själv vad som än står skrivet där uppe. Det är uppmuntrande. Det handlar om att inte förlora sin handlingskraft, att inte förlora sig själv. Vi läser också Kazuo Ishiguro och Julian Barnes. Jag menar det bokstavligt: vi hade inte klarat oss utan böckerna.
Din make Osman Kavala sitter i det ökända högsäkerhetsfängelset Marmara utanför Istanbul. Hur ser förhållandena ut för honom?
– Han får dagstidningar och kan följa nyheterna på tv. Nyligen började en radiokanal sända klassisk musik, och det är han mycket glad över. Han har ingen dator, inte ens en dator utan internet. Det gör skrivandet svårt. Men han skriver och har kontakt med världen. Han är inte helt avskuren.
Varför uppfattar regimen en så fredlig person som Osman Kavala som ett hot?
– Jag får ofta frågan: Varför? Varför? Jag vet uppriktigt sagt inte. Han anklagades för absurda saker: för att med våld försöka störta regeringen och den konstitutionella ordningen samt för spioneri. Det är svårt att ta in. Jag deltog i 20 märkliga förhandlingar. Eftersom han dömts för påstått våld väntade jag mig att få höra om åtminstone en våldshändelse han skulle ha deltagit i. Det fick jag aldrig.
– Kanske valdes han ut för att statuera exempel och tysta kritiska röster. Myndigheterna ville beskriva protesterna i Geziparken 2013, med omkring 3,5 miljoner deltagare, som ett uppror. Då behövdes en organisatör och finansiär. Osman anklagades för att vara båda delarna. Det är fullständigt uppdiktat.
– Fallet kan också tjäna krafter som vill fjärma Turkiet från Europa. Men allt detta är spekulationer.
Beskriv den där ödesdigra dagen i oktober 2017 när din man arresterades. Vad hände?
– Han var i Gaziantep (sydöstra Turkiet) för att träffa kommunen om ett projekt till stöd för syriska flyktingkonstnärer. Han greps på flygplatsen på väg hem. Jag fick veta det sent på kvällen, nära midnatt. Det var så allt började.
Europadomstolen har nyligen fattat ett avgörande beslut i sin stora kammare, som kräver hans frigivning. Kommer Turkiet att lyssna?
– Det är ett mycket tydligt och mycket starkt beslut. Domstolen kräver att regeringen ser till att Osman friges. Det är omöjligt att inte känna hopp.
Men Turkiet har ignorerat tidigare beslut. Vågar du hoppas?
– Hopp är något jag försöker undvika. Vi har blivit besvikna så många gånger. Osman frikändes en gång. Familj och vänner stod utanför fängelset. Vi var redo att möta honom, att välkomna honom hem. Men han släpptes inte. Det var förmodligen min mest traumatiska upplevelse under de här nio åren. Efter något sådant undviker man hoppet.
Tror du fortfarande på det internationella systemet för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer?
– Ja. I ett internationellt läge som detta måste de tas på större allvar än någonsin. Vi måste försöka skydda dem. Regeringens vägran att följa Europadomstolens beslut är inte bara vår personliga tragedi. Den hotar hela Europakonventionens system. Det är mycket värdefullt och får inte avfärdas som något som inte längre fungerar.
Sverige har många mellanhavanden med Turkiet. Hur bör vi förhålla oss till landet?
– Det finns en stark opposition och många kritiska röster i Turkiet. Det är fel att likställa ett lands befolkning med dess regering eller regim. Jag tror på dialog, ömsesidig förståelse och empati. Där finns modiga människor som försvarar demokrati och mänskliga rättigheter.
– Europeiska regeringar har ekonomiska och geopolitiska intressen. Men de får inte överskugga mänskliga rättigheter. Värden, normer och principer får inte skjutas åt sidan.
Intervjun är en bearbetning av ett scensamtal från Konserthuset tidigare i veckan.