Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
God valdag! För bara någon månad sedan handlade många samtal om den höga sannolikheten för att Liberalerna skulle åka ur riksdagen. Mitt svar på frågan i de scensamtal jag medverkade i, var att det såg ut som att så skulle bli fallet, om inget oförutsett inträffade (en så kallad helgardering). Men jag tillade också att om uttrycket ”gladast vinner” skulle gälla för detta val, skulle Simona Mohamsson tveklöst sopa banan med alla andra.
Ännu vet vi förstås inte hur det blir. Men det oförutsedda har nu hänt: de senaste opinionsmätningarna visar en märkbar rörelse till Liberalernas favör. Varför? Är det för att allt fler väljare bestämt sig för att partiets politik är så mycket mer attraktiv än för någon månad sedan? Knappast. Svaret på uppgången handlar om två komponenter: Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson.
Den senare har insett och påpekat för väljarna det som vikarierande kollegan Karl Sigfrid skrev på ledarsidan i juni, nämligen att Tidöregeringen är chanslös i valet utan Liberalerna. Under Ekots slutdebatt i förra veckan uppmanade Åkesson klimatengagerade borgerliga väljare att rösta på Liberalerna. En gest av självbevarelsedrift i storsinthetens klädnad. Men så har han också sedan länge positionerat sig som realpolitiker.
Vi lägger mycket olika vikt vid vår röst.
Simona Mohamsson är hittills valrörelsens dark horse. Och även hennes kritiker tillstår att man får respektera den oförtrutna entusiasm som partiledaren uppvisat från den dag hon tog sig an kamikazeuppdraget. Liksom den raka rygg och det trygga lugn hon uppvisade när hon publikt bar en davidsstjärna och därefter fick utstå hot och hat i mängder. Men kan sådant verkligen spela roll? Ja, självklart. ”Liberalerna är inte mitt favoritparti, men Simona Mohamsson är min favoritpolitiker”, som en borgerlig väljare i mitt Facebookflöde förklarade sin röst på L.
Vi lägger mycket olika vikt vid vår röst. För somliga väljare kommer dagens val liksom alla andra att vara ett plånboksval. För dem som helt saknar marginaler blir det svårt att kringgå frågan om vad valets utfall betyder för den egna ekonomin. Vad blir det kvar efter skatt? Hur mycket kostar det att tanka bilen? Vad kostar det i kassan på matbutiken?
Andra som har bättre ekonomiska marginaler i tillvaron, kan fylla sin röst med annat innehåll. Välja en enskild sakfråga som avgörande för partivalet – skolan, sjukvården, klimatet.
Eller så röstar man utifrån upplevd identitet med förment gruppintresse. SVT rapporterade i veckan om flera moskéer som mobiliserar samt muslimska influencers som kampanjar mot regeringen och SD. I flera utsatta områden har förtidsröstningen ökat märkbart. (SVT 6/9) I vilken mån den etnifierade och religiösa röstmobiliseringen har lyckats får vi snart veta. Kanske blir det valets skräll, som uppenbarar sig i efterhand.
Är jag nöjd med allt? Verkligen inte.
Somliga använder sin röst som en protest eller motkraft: motståndet mot SD har varit en av de mest mobiliserande frågorna under lång tid för främst S, C, och MP. Liksom det finns en hel del Tidöväljare som röstar mot en S-ledd regering mer än de röstar för en Tidö 2.
Jag tillhör delvis den kategorin. I mitt tycke får den nuvarande regeringen väl godkänt. Men det handlar i ärlighetens namn också om att jag hade låga förväntningar på den: en moderatledd regering med tre borgerliga partier, men helt beroende av stödet från ett nationalistiskt icke-borgerligt parti, uppumpat på tillväxthormoner. Jag var inte skräckfylld, som de som i högt tonläge deklarerade att Sverige hösten 2022 var på väg att lämna sin existens som demokrati. Det var inte en farhåga jag delade. Däremot trodde jag att det skulle bli stora samarbetsproblem och svårigheter att få något uträttat och därmed fyra förlorade år. I det hade jag fel.
På de områden man formade regeringssamarbetet kring, har man levererat. Arbetet är inte klart, men har kommit en god bit på väg. Är jag nöjd med allt? Verkligen inte. Har man gjort misstag och fel längs vägen? Åtskilliga. Skulle regeringen ha mäktat med att göra mer? Tveklöst. Och hade det varit en renodlad borgerlig regering hade jag nu tagit fram den verbala mattpiskan. Men givet förutsättningarna får man konstatera att de väljare som möjliggjorde Tidöregeringen har anledning att känna att den fullgjort en god del av kontraktet.
Man har när det gäller statens mest grundläggande kärnuppgifter – yttre och inre försvar – baxat Sverige ur det leriga diket och börjat få fason på körriktningen. Man har – om än med ett antal rejäla och ogenomtänkta felsteg – hållit fast vid nivåer i migrationen som ger mer realistiska förutsättningar att klara integrationsuppgiften framåt.
I det till synes lilla har man gjort Sverige friare.
Man har lyckats ta fram en mer realistisk klimatpolitik. Gjort nödvändiga genomlysningar av biståndspolitiken. Man har öppnat faktiska och mentala dörrar i synen på kulturfinansiering, för att kultursektorn inte för evigt ska behöva sitta i makthavarnas knä, beroende av deras välvilja. Man har givit sig in i snårskogen av offentliga transfereringar, för att försöka få drivkrafterna att bli rätt för de individer som inte försörjer sig av eget arbete. Man har tagit flera goda steg för att svensk skola ska kunna prestera så bra som alla vill.
I stora frågor där det inte finns någon tydlig konfliktlinje gentemot oppositionen har regeringen företrätt Sverige på sätt som går att känna stolthet över; här kan främst nämnas samarbetet och integrationen inom Nato och stödet till Ukraina.
I det till synes lilla har man gjort Sverige friare, genom avskaffat matkrav, avskaffat krav på danstillstånd, tillåtande av gårdsförsäljning. Företeelser som inte gör något större väsen av sig, men som bidrar till att göra Sverige till ett trevligare och öppnare land.
Det här är ingen dålig utgångspunkt för att söka förnyat förtroende, för att få fortsätta det påbörjade arbetet. Att i detta läge byta kurs och överlåta reformarbetet till en opposition vars företrädare står långt ifrån varandra politiskt och inte ens velat synas på bild med varandra, framstår helt enkelt inte som särskilt attraktivt.
Men den regering som helt och hållet agerar på det sätt jag skulle önska finns inte som alternativ. Mitt förstahandsval – en ofelbar regering enbart bestående av omdömesgilla, kompetenta och fläckfria liberala politiker som driver ett program jag själv har formulerat – existerar bara i min idealvärld.
Så det blir att som vanligt välja det näst bästa: stöd till ett regeringsalternativ (så gott man kan bedöma det före valet) som har tillräckligt mycket kompass och värderingar för att inte ställa till det för mycket. Och lika viktigt: kryssande av de personer jag tror har tillräckligt med klokskap, omdöme och integritet för att kunna navigera i politikens komplexa terräng.
För övrigt anser jag att vi i Sverige bör ha skilda valdagar för de olika beslutsnivåerna, så att ansvarsutkrävandet för de folkvalda i kommuner, regioner och riksdag blir tydligare än i dag.