Jag mådde inte bra när jag vaknade i morse. Och det var varken på grund av sömnbrist eller några kvarliggande orsaker från gårdagskvällen.
Det var helt enkelt för att jag faktiskt kände mig nervös.
Och då brukar jag oftast inte bli så nervös inför att åka och bevaka fotbollsmatcher.
Men det här var ju inte bara en fotbollsmatch i mängden.
Det här var något jag både hoppats på och varit rädd för under hela mitt liv.
Ett ”Makoto-derby”.
Nynnade med i båda nationalsångerna
Det ska sägas att jag fick vara med om det när Japan och Sveriges landslag på damsidan gjorde upp i OS-kvartsfinal på japansk mark 2021. Det var en pers i sig ska sägas.
Men det här kändes ändå värre.
Trots allt har jag under majoriteten av mitt liv drömt, våndats och emotionellt påverkats av vad ”Samurai Blue” får för sig att göra i ett VM. Och då ska det sägas att det banne mig inte varit ett lag som man får sinnesfrid av att följa. 2018 års drama mot Belgien. 2022 års totala berg-och-dal-bana till gruppspel. Till exempel.
Och 2026 en avslutande VM-gruppspelsmatch mot Sverige.
Det landslag man av förklarliga skäl bevakat mest, växt upp med och känner bäst utan någon som helst tvekan.
Bara faktumet att man nynnade med i båda nationalsångerna säger väl egentligen allt om hur underligt detta var.
Tvivlen skingrades
Om det ändå hade funnits tvivel innan kring vad jag faktiskt hoppades av matchens utfall så märkte jag att de snabbt skingrades.
För det rådde ingen tvekan om vilket lags anfall det var jag hoppades skulle ge frukt när jag satt på pressläktaren.
Nederländska mål på annan ort kändes frustrerande att bevittna i hopp om en förstaplats. Den tunisiska reduceringen, som möttes av ett enormt, hoppfullt jubel från läktarna, fick även mig att vilja jubla.
Likaså det perfekta anfallet som föranledde Daizen Maedas 1–0.
Då gick jag in i ”jobbtrans”
Ett mål som kändes som ett startskott på jakten på förstaplatsen och att slippa en Brasiliendejt i Houston. En ganska delikat balansgång också baserat på att Sveriges VM-öde i högsta grad kunde landa i målskillnad ifall det bara blev tre inspelade gruppspelspoäng och japansk seger.
Men innan jag ens hunnit göra den övervägningen i mitt huvud hade Anthony Elanga vackert placerat in 1–1.
Kort därpå kom det orangea 3–1-målet.
Och därefter gick man mer eller mindre in i någon form av ”sedvanlig” jobbtrans.
På den nivån att det knappt påverkade mig eller knappt noterades när Alexander Isak var nära att fullborda en vändning. Eller knappt när slutsignalen gick och det stod 1–1 på tavlan.
På något vis var det skönt att vara i just det arbetande läget där och då.
Alla kändes nöjda
Den mixade zonen efter matchen drar igång. Japanska spelarna kommer först. De svenska spelarna dröjer något. Det ställs frågor. Det spelas in citat. Det skrivs texter. Det är landskampsbevakning.
Det är en helt vanlig mixad zon. Alla spelare verkar ändå sammantaget ganska belåtna och nöjda med ett 1–1-resultat. Nästan på ett vis journalisterna också, även om de japanska är lite förvånade att Sverige ändå kände att en tredjeplats var okej i sammanhanget (något jag förklarade varför de faktiskt var). Jag känner egentligen att jag borde vara ganska nöjd med det hela också.
För jag är ju verkligen 50-50.
Glad och tacksam att det hände
Japansk mor. Svensk far. Japanskt namn. Svensk födelseort och uppväxt. Säkerligen har jag egentligen även ett tankesätt och personlighet som är ganska 50-50 också, även om det ibland känns som det lutar mer åt det ena eller andra hållet beroende på var jag är och vem jag är med.
1–1 i matchen dessutom. Ett oskyldigt resultat som egentligen borde ha varit ett drömresultat för mig med ovanstående i åtanke.
Japan ska möta Brasilien – och jag kommer hålla lika helhjärtat på dem där som jag brukar.
Sverige får vi se vilka de ska möta – men så klart att det vore kul om det går bra oavsett om det är Frankrike eller Norge som står för motståndet.
Även om detta var oförglömligt, speciellt och känslomässigt så känner jag här och nu, på väg tillbaka till mitt motorvägsmotell för en sista natt innan nya VM-äventyr, att det här trots allt tog en hel del på krafterna.
Det här vill jag nog faktiskt inte uppleva igen.
Även om jag är oerhört glad och tacksam att lotten lät mig göra det.