I ett samtal för ett par år sedan fick jag frågan av en moderatpolitiker om vad som skulle krävas för att kvinnor som tidigare röstat på M skulle vilja komma tillbaka till partiet.
”Om du tänker bort att de inte gillar Sverigedemokraterna”, sade hon.
I början av veckan kallade Moderaternas Elisabeth Svantesson och Gunnar Strömmer till pressträff ihop med Liberalernas partiledare Simona Mohamsson, där samma tankelek luftades.
Den går ungefär såhär:
Strunta i att SD ”självklart” kommer att ha ett stort sakpolitiskt inflytande, som statsminister Ulf Kristersson (M) redan har meddelat, och att det är ”naturligt” att partiet får ansvar för ”invandringsfrågorna”.
Ignorera att Jimmie Åkesson leder ett parti med rötter i nazismen, där främlingsfientligheten än idag är tongivande.
Låtsas som att det inte skulle märkas om Sverige fick en av de mest högerradikala regeringarna i Europa.
Kan ni liberala väljare rösta på oss då?
Visst förstår han dem som inte är ”särskilt begeistrade” över SD, sade Gunnar Strömmer på pressträffen. Men då borde de ju hjälpa till att stärka upp det ”liberala grundackordet i det blågula laget”, fortsatte han; rösta på M eller L.
Som om ansvaret för hur stort inflytande SD skulle få i en regering ligger på dem som röstar för att högernationalisterna inte ska få inflytande alls. Som om Strömmer och hans borgerliga vänner inte har något eget ansvar för att SD nu kan komma att få styra och ställa fritt.
På fredagskvällen, i SVT:s slutdebatt, kom ett för mandatperioden sista häpnadsväckande exempel på denna undfallenhet.
”Jag vill säga en sak som förmodligen någon kommer tycka är otroligt kontroversiellt”, sade SD-ledaren efter att ha hållit masken om partiets främlingsfientlighet i en och en halv timme:
”Det här kan bli det första valet i Sverige där den muslimska invandringen som vi har haft till vårt land fäller avgörandet i ett riksdagsval. Sug på den.”
Lite folkutbytesteori på bästa sändningstid, idén som i sin grund handlar om att den vita befolkningen trängs undan av judar, muslimer, svarta, invandrare i allmänhet, och som bland annat låg bakom Anders Behring Breiviks massmord för 15 år sedan.
Jag tittade på de andra partiledarna. På Ebba Busch, med sitt påstådda hjärta till höger. På Simona Mohamsson, som säger sig företräda liberalismen i samarbetet. På Ulf Kristersson, mannen som har ägnat de senaste dagarna åt att anklaga samtliga kritiker av regeringens politik för att ”tala illa om Sverige”.
Ingen sade ifrån. Istället var det språkröret Amanda Lind (MP) som fick stå för anständigheten:
”Jag tycker att det är ett hemskt uttalande. Och jag undrar varför ni på den andra sidan inte reagerar, när ni talar er varma om svenska värderingar.”
Ja, det kan – och bör – man undra.
För Jimmie Åkesson var nu uttalandet inte bara ett uttryck för partiets antimuslimska grundsyn, utan också ett försök att förekomma en eventuell valförlust på Tidösidan. Om dessa fyra samarbetspartier inte lyckas samla en majoritet av väljarstödet handlar det alltså inte om ett generellt missnöje med politiken, vill han påvisa, utan om att vänstersidan använt en specifik samhällsgrupp som röstboskap.
Vars gunst ”vinns genom judehat, avsteg från kampen mot jämställdhet och för religionsfrihet, med löften om höga bidrag och kravlöshet”, som KD:s Europaparlamentariker Alice Teodorescu Måwe hävdade i förra veckan.
I ett blogginlägg förfasade hon sig över att förtidsröstningen generellt har varit ovanligt stor i detta val, särskilt i områden som polisen har pekat ut som utsatta eller särskilt utsatta:
”Mönstret är detsamma i kommunerna; Ju fler invånare med utländsk bakgrund, desto större ökning.”
Sedan citerade hon statistik från tidningen Fokus, som fått tillgång till opinionsinstitutet Novus siffror över partival för dem som uppgett islam som religiös tillhörighet, vilket är 2,6 procent av de svarande.
”Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans får 85 procent bland muslimska väljare, enligt Novus väljarbarometer för augusti. Moderaterna får stöd av 2,1 procent av de tillfrågade, Kristdemokraterna och Liberalerna får 1,5 respektive 0,2 procent”, konstaterade Teodorescu Måwe.
Att SD landar på 10,4 procent? Det nämns inte, passar ju inte in i teorin om att dessa väljare inte har någon egen vilja eller agens.
Ja, det är förstås trist för Tidöpartierna om de har svårt att locka vissa väljargrupper. Men det är ju inget konstigt om svenska medborgare med invandrarbakgrund sympatiserar mer med partier som ser dem som en tillgång, snarare än en belastning. Vill L, KD, M och SD ändra på det får de antingen lägga om politiken – eller bli bättre på att förklara för dessa väljare varför deras politik ändå är den rätta.
Nu har Jimmie Åkesson högt och tydligt sagt att bara vissa röster borde räknas. Att ”folkviljan” bara kan uttryckas av dem som han godkänner som riktiga svenskar.
När alla partier – från höger till vänster – förstås borde glädjas åt att fler tror på och engagerar sig i den svenska demokratin. Åt att det mandat som sedan ges kommer att bli långt starkare av ett högt valdeltagande.
Helt oavsett om väljarna ger Tidö fyra år till, eller väljer en SD-fri regering.